Att jag aldrig lar mig....

Efter en magisk sondag. Efter en riktig frukost (varken ris med fisk eller tappa lappa= vitt brod i form av baguette med sardinfyllning o majonnas) bestende av kaffe, yoghurt med frukt o rostat brod med marmelad begav jag mig med mina tyska vanninor till Senegambias beach. (Vi fick forst overtyga mina gambiska vanner att NEJ!! ingen lunch innan stranden) Jag vare denna dag kande jag att mina batterier var aterigen uppladdade och jag kande mig oerhort redo att mota en ny miljo o arbetsplats. Nu vantade en vecka pa gambias enda sjukhus som aven utfor forskning, jag var taggad. Kl 22.15 "Forresten imorrn ar du ledig, du far borja pa tisdag". Sablar tankte jag men da hade jag iaf tid att beoka krokodilfarmen o kela med dem sma rackarna, ja jag har t o m bildbevis.Entraget satt jag pa mandag kvallen o vantade pa att telefonen skulle ringa o jag skulle fa en bekraftelse p att jag kunde ga till sjukhuset pa tisdag morgon. Givetvis gick dessutom strommen o mitt batteri pa mobilen blinkade rott, nehe blir det ingen sjukhuspraktik imorgon heller tankte jag trumpet (o efter forsokt ringa sjlav till Ousman 3 ggr utan resultat). Kl 7 studsar jag upp ur sangen for att reda ut saken men fortfarande inget svar kl 12 ringer Ousman o sager att jag kan ga dit o borja bara jag pratar med Mr Chrno forst. Jag springer nastan dit, till mig i trasorna over att inte langre behova spendera ytterligare en dag hemma i Ousmans kusiners compound o laga mat (det ar tydligen nagot bland det roligaste som finns). Nar jag val ar dar visar det sig att Mr Cherno ar pa mote o jag sitter snallt o vantar i 1 h. 3 h senare ar alla papper ifyllda o imorrn gor jag min forsta dag pa MRC, det ska fira med en kall julbrew ikvall :) Hurra!!

Pengaproblem

Det har allt varit en omtumlande vecka,trots allt. Och som det tydligen ska vara nu nar man befinner sig i The Gambia. Veckan borjade daligt nar de forbenade gambianerna lurade mig pa stor summa taxipengar, en tur for 7 dalasi betalade jag 50 for o holl god min. Men man lar sig av sina misstag sa no more av den varan. (Egentligen betalade jag ju da med andra ord 10 kr istallet for 2 kr, men det ar fult att luras, det ar vett o etikett jag ar ute efter). Sen ar det en hel hog av andra lurendrejjare som jag kommit i kontakt med, eller vad man nu ska kalla det. Det ar tydligen nagon form av oskriven regel om man bjuder med sig nagon har i Gambia sa betalar man for den. Ok, jag bjod med mig tva av mina vanner till Serekunda for lite shopping o betalade deras lunch o taxi. Men det betyder val inte att jag maste borja kasta pengar over dem? Innan jag visste ordet av det hade jag akt pa att betala deras nya handvaskor deras lillebrors kommande lunchpeng. Men sen fick ajg satta ner foten (sa dar bestamt jag gor, ni vet).
 
Ja far kanske halla mig borta fran dessa marknader nar jag ackompanjeras av vanner utan pengar tankte jag sa slipper jag problematiken.
 
Dagen efter och vi ska till Senegambias nattklubb, "Lina, jag vill ha det har armbandet, jag vill ha den har maten, jag vill ha en ny klanning till nattklubbsbesoket o for det forsta du har ju inte gett oss pengar till entren. Men herregud nu far det vara bra tankte jag och beslutade mig for att ga till inte mindre dyrt stalle om jag uppenbarligen ska betala intrade for 3 st. Da for det bli WOW, Bob Marley firande klubben dar glasogonen immade igen av all svett (om jag hade haft nagra), dar rastaflatorna smatte som spon i min nacke (blandade med svett o konstiga utsmyckningar), det var rough. Men det ar tydligen priset man far betala om man inte vill betala en formogenhet for hela sallskapets intrade.
 
Jag hade ju aven mina tyska vanninor i slaptag, som betalar for sig sjalva o ger mig lite andrum i alla kulturella aventyr jag far erfara. Jag blir fullkomligt utpumpad o kanner mig lite som en svart get som inte riktigt har blivit skolad in i livsstilen har i Gambia an. Men det ger sig val, hoppas jag. Lagom till jag sitter pa planet pa vag hem formodligen!

Blod, svett men denna vecka inga tarar

Ja, da var annu en arbetsvecka avklarad och dags att utvardera. Bijilio Medical Center med den mullvadsliknande kvinnokarln o tillika doktorn Touray har nu langre ingen forvirrad svenska kvar hos sig. Det ar med blandade kanslor jag anda lamnar denna privatklinik. Uppvaknandet jag fick pa mandagmorgonen var hart och bryskt. Har fick man minsann inget utrymme till observation och sa fort man skymtade Dr Touray i sin vita rock stallde sig all personal i givakt samtidigt som man forsokte se upptagen ut samtidigt som man skulle vara tillganglig att assistera doktorn, en ytterst fine line det dar. De 2 forsta dagarna hade jag angest o ville saga upp mig fran min tjanst. Ja, for det var precis en veckas tjanstgoring jag blivit inlurad i. Nu hade tydligen ledningen gett personal ledigt sa jag skulle tacka upp for deras franvaro. Utan en minut bredvidgang ar det svart att kanna att man gor ett gott jobb pa ett afrikanskt sjukhus kan jag intyga.
 
Efter ett antal pikar och misstag utforda lyckades jag dock att ta mig igenom aven denna arbetsvecka och bli en brittisk sjukskoterska kamrat rikare. Hon heter Laura o bor i Kololi, dvs valdigt nara mig. Hon bor i ett riktigt hus, nar jag entrade hennes propery blev jag forstummade. VA? en matsalsgrupp i rustikt furu, en toalett med inkluderande toapapper. Det har ar ju en saga for bra for att sann o det ar lustigt vad fort man vanjer sig vid andra levnadsforhallanden. (Wide-screen-tv, upphojt till 2). Det har stallet hade jag kunnat spendera mkt tid pa, tillsammans med Laura, pojkvan o 4 getter. Men istallet begav vi oss till en pub som lag i anslutning till Bakaus strand, havutsikt och en kall ol (julbrew), jag har da allt haft tyngre stunder i mitt liv. O vips sa var allt slit pa sjukhuset vart besvaret

Fredag

Nu ar antligen denna helvetesvecka till anda o nu ska kosan ater styras mot Kartong. Ousman ska komma o hamta mig mellan 4-5 o hoppas innerligt inte att det gambisk tid utan Lina-tid. Jag kan efter denna vistelse trots allt stoltsera med att vara ett par kilon rikare av gambiska erfarenheter. Jag har ju traffat kompisar, det gor mig glad. Praktiken ha varit fylld av nya upplevelser. Barnet oppnar inte munnen, nej men da haller vi for nasan sa ska du nog se att han oppnar munnen till slut. Man som kommer konkandes pa halvt avtuppade (och helt avtuppade med for de delen) anhoriga o slanger upp dem pa en bar. Och sjukskoterskan sitter i godan ro o skriver klart sitt sms, "Gambian time" rader alltsa aven inom sjukvarden. Visst ar jag inte kand for att vara ngn som stressar upp mig i onodan men aven jag har mina limits, nu star t o m jag o trampar otaligt, men radlos vet jag inte i vilken trad jag ska borja dra i. Den sprakforbistringen som gor sig gallande ar i vissa lagen ganska pafrestande. Trots att engelska ar Gambias officiella sprak ar det manga som inte beharskar det sarskilt val. Dels pga ointresse men aven pa pga att de aldre kanske inte fatt mojlighet att ga i skolan. All undervisning i skolan sker ju trots allt pa engelska. Nar jag da ombeds utfora vissa saker o inte kan kommuniciera med patienten tar jag hellre ett steg tillbaka o later nagon annan utfora det. Det ar nagot som alla ssk inte kan forsta. 
 
Bortsett fran en galen gambian som hela tiden insisterar pa att jag ska bjuda honom till Sverige, eller gor atminstone som den dar Schweizaren, kop mig en tv. Den Schweizaren var ju visserligen inneboende hos honom i 6 mander o MAN. Tror dem hade lite fler trevliga stunder an vad vi har haft. Sa fort Anika forts pa tal har han borjat skrika at mig och varje dag vi har gatt till vardcentralen har han gatt nya vagar. Man undrar ju anledningen, for nar jag sen gick vagen pa egen hand insag jag att den var en piece of cake (trots mitt daliga lokalsinne). Men det ar till trots inte bara jobbiga saker som har agt rum har i Brikama. Rosedrickandet pa Monas veranda som var tackt med bougainvilleas ar nagot som ska kunna gora mig lycklig i hjartat ett tag. Jag har atit 1 och en halv Bounty (den ena halvan tog min trevlige husvard, utan att fraga :( ) och jag har prutat loss pa en craft market. Snal som jag ar, kanske det det basta minnet harifran :)
 
 
 

En gambisk mansgris

Som jag skrev var ju inte mina forvantningar hoga pa denna man. Tyvarr besannades mina farhagor. Praktikdag 1, allt ska vara planerat o klart in i minsta detalj. Vilket givetvis inte stamde. Nej, de forsta tva timmarna spenderas sittandes pa en trastol ivantan pa att fa klartecken (Hej trasmak). Min sk van hade tydligen slarvat lite med inskickandet av papper, sa till foljd av detta blir jag endast tillaten att vara har pa Brikamas vardcentral och observera, tusan! Mitt i all besvikelse ser jag en blond skapelse skrida forbi utanfor i korridorerna. Ja, en tibab, o mkt riktigt dar dyker tyska Anika upp, hon arbetar som voluntar har och mottager mig med oppna armar. (O)lustigt nog ar min husvard mkt nyfiken pa varfor Anika var sa angelagen om att prata me dmig o kunde inte alls forsta nar jag forklade att det alltid ar skont att traffa o prata med nagon mer som befinner sig i samma situation. Man ar ju trots allt i ett annat land md en ny kultur. Ingen forstelse. Endast ett mutter om att hon minsann borde fragat honom om lova forst. Okej.
 
Om dag 1 var olustig, var dag 2 olustigheternas fornamn. Jag o Anika sitter pa en bank o smider planer om en playdate, da dyker han upp med svart ogon o beordrar mig att ga tillbaka till mitt jobb. Nej du, de gubben gar inte, aven en tibab behover faktiskt en paus ibland. Med svansen mellan benen far han ga tillbaka till sitt egna arbete medan vi avslutar vart samtal. Planen ar att dagen efter, mayday, ska firas inne in Banjul. Det ar tydligen en folkfest. alla ska ju dit. Som tva lydiga flickor tyckte vi det kanske kunde vara smidigt o folja regelverket har i Gambia o fraga om lov. Innan ens meningen ar avslutad har helvetet brutet loss o det slar askblixtar ur hans ogon. Med hyttandes finger i vara ogon skriker han att Anika bara vill utnyttja mig o att jag ska halla mig borta fran henne. "Hon ar en rasist som hatar oss alla". (Pa mandinka utbrister han aven i all frustration att han vill sla till Anika). Ovrig personal kommer till undsattning o forsoker att avleda denna tokiga man men han ar ur sina sinnes fulla bruk.
En aningen snopen och graten i halsgropen, gar jag hem. Men skam den som ger sig...
 
Ett par telefonsamtal senare sitter jag, Anika, hennes tyska van Mona och deras gambiska van Lamin i en buschtaxi till Banjul dagen efter. 

Steg 2

Sondagen kom och forvantansfull var jag allt over att vi skulle aka pa ett litet strandparty. Men som om jag inte kunde fatta battre missade vi ju det givetvis, 5 h forsent anlander vi till en mork och blasig strandkant. Alla gasterna hade gatt hem, attans. Jaha da var det bara att vanda ater, jag skulle nu bli avslappt i Brikama dar min forsta praktikplats ligger. Jag skulle fa bo hos en trevlig man i 30 arsaldern som aven han arbetar pa vardcentralen, ja det later ju bra. Eller inte. Val framme mots jag av en avmagrad man med en pa tok for stor nasa for sin egen kropp. Jag ska alltsa huseras har i hans lilla kyffe. ett rum o ett sovrum med endast en liten gardin som skiljer rummen at. Gentleman som han pastar sig vara far jag ta hans sang, (som luktar blot sadelgjord, inte mumma med andra ord) o over mig ska jag dra hans utnotta gamla lakan som man kan se rakt igenom. Nu till den viktigaste fragan "Bathroom"? fragar jag mkt nervost o med forvantingar laga nere vid anklarna. O som jag trodde, mannen ifraga har ett kombinerat african bathroom med toa, dar han alltsa sjalv lagger en drill nar det trycker pa. (Det maste han gora iaf for det stinker piss i hans lilla badrum. Hogst motvilligt gar jag tills sangs o lagger min flygplanskudde som skydd mellan mitt huvud o hans kudde, just in case. Just som jag borjat att bli kvitt obehaget en aning och antligen borjar narma mig sova lage, borja grannen i byschan brevid dra sadana stockar i somnen sa hela jag lyfter i sangen. Det blir en spannande vecka detta.

Life is good

Livet foljer den gambiska klockan i Kartong aka allt tar en san evinnerlig tid. Nar frukosten avslutats paborjas exv lunchen. Kankse inte riktigt min melodi men det ar trots allt mkt avkopplande. Mina vanner har Mariama, Hadi o Hadis kompis Mariama ar mycket fina och omtanksamma. Lite yngre ar Hadi o hennes kompis o utbrister i ett wow nar jag borjar prata om Lenny har hemma, that has to be the big love, he's very handsome. Vad kan man gora annat an att instamma. For visst saknas det har i Gambia. For att rada bot pa hemlangtan tar dessa damer med mig till en snakefarm o jag bokstavligen haller pa att skita ner mig av radsla. 2 tabletter dimor o sen ar jag lyckligtvis pa banan igen. Tank forovrigt att man kan bli glad nar man inser att man ska fa ga pa ett utedass med holk o inte enbart ett hal i golvet. Det ar lycka det. Pa vagen till reptilfarmen springer vi pa presidenten o hans folje, det var ju val tajmat. Ja livet ar trots allt bra enkelt har i Kartong. Dag 2 dvs lordagen, anvander vi till att fira nagon yttersk gambisk tradition. Firandet av pojkarnas omskarelse ar i full gang. For tillfallet ar dessa 5-7 aringar forvarade i en buss ngnstans i byn och ute pa gatorna ar det i dag maskerad. Foljet leds av ett gang tokiga trumslagare som vi bybor ska folja skrikandes efter. O ratt som det ar dyker omskararen upp ikladd ett buskage o klingar med tva knivar da galler detatt kasta sig pa gatan for att visa sin vordnad som man inte sjalv hamnar under kniven. Det ar mycket viktigt att inte denna festlighet fotas for da kan pojkarnas jonjo forsvina, vilket skulle oversattas med potens tror jag. (Givetvis vet jag detta for att jag sjalv sket i det bla skapet sa att saga). Life is good...

Issama

Sa ska man tydligen saga pa morgonen. Det ar mandinka o det lattaste ordet pa mandinka, tur. Jag kampar pa for att lara mig men blir snabbt forvirrad. Over alla olika halsningsfraser, har nojer sig man minsann inte med ett hej, hur ar laget? Utan man ska tydligen veta hur hela slakten mar, vad man heter (har ar det viktigt med for och efternamn), vilket land man kommer fran och nar dem fragor om man tycker om gambia ska man svara very much eller beke (som betyder very, much har jag inte lart mig an). Sen gar man vidare, mycket sallan hinner jag sjalv stalla nagra foljdfragor. Det ar tydligen sa det ar har. Likasa det har med att inte anvanda bestick, nej har slevar vi upp allt kak pa en bricka sa krafsar man i sig med handerna (gud, vet var dem har varit...). Till mig ger dem alltid dock en sked som jag kan pilla med, kruxet blir da endast nar man ska dela pa den hela fisken som ligger dar pa brickan. Da maste dem slita loss lite bitar o ge till mig sa jag slipper att endast ata ris. Ja det ar det jag ater. Ris. Och pa morgonen kokar dem ngn konstig grot pa riset som ska ha massa socker och kondenserad mjolk pa. Tugga o sjalv.

Surrealism part II

Tanker pa den rosenrasande lilla stockholmsladyn vars byxor som sprack pa farden Till Arlanda. Sen borjar nagon hysteriskt att skrika eller kalla eller vad tusan han gor, (det ar dags att dra sig till mosken far jag forklarat for mig senare). Med ett ryck slar jag upp ogonen o upptacker att jag dessutom ligger under ett myggnat i Bakau hos en gambisk man o hans 4 systrar som visst eg var kusiner. Har kan mna tydligen vara bror o syster med varandra till hoger o vanster, inga konstigheter. I nasta ogonblick ar vi mitt i en galen taxiresa mot Bijilou, ett privat sjukhus, dar han, Ousman alltsa, sager att jag ska soka min forsta praktikplats. Det gick bra. Dr Moussa "Salama Leukma" in mig till gemenskapen. Efter 3 h forenad bil fran verkstaden (det ar tydligen sa har det kommer vara nu, "Gambian time") o en grainnut-kaka rikare "mmm tasty" (kanske inte en hel pase tasty....) ar vi antligen pa vag till Karthong. Det som kommer vara min utgangsounkt o mitt hem de narmsta dagarna. Ousmans kollega o tillika skolkamrat Mariama insisterade pa att jag skulle sova hos henne o hennes familj, dvs hennes foraldrar, hennes 3 syskonbarn,barn som eg ar mosterns eller ngt, forstod aldrig riktigt det dar, Mariamas 3 biologiska syskon o ena systerns kompis, i en liten skoKARTONG. Forst blev jag vettskramd men sen fragade Mariama om jag ville att hon o jag skulle dela sang, da blev jag annu mer radd men ganska snart blev jag glad igen. Det ingar tydligen bl a privat eskort till utedasset om man ar gast hos Mariama, mkt betryggande. Mariama o hennes familj ar varldens basta vardfamilj. Dem enda som kanske inte trivs ar syskonbarnen som ropar "tibab" (viting) sa fort de ser mig o borjar grata (till en borjan iaf). Ja da var resan igang.

surrealism (24/4)

Jag sitter och laser en israelitisk bok pa en parkbank i Barcelona. Sjalv. Inte fysiskt for det ar folk overallt men jag kanner mig mer ensamma an pa mkt lange. Fast anda inte pa ett daligt satt. Jag ar avslappnad o samlad o talar engelska med den dar vaffelmakerskan "Yeah, a lot of chocolate please" med en lugn o savlig rost som Lina sig bor. Allt ar i sin ordning och flyget lyfter sa sakteligen fran karaste solkyssta barcelona. Motett annu mer solkysst Gambia. Det ar ju dar mitt aventyr ska borja pa riktigt. Det ar i Gambia jag ska tanja pa granserna (emotionellt o lite av varje tror jag) pa riktigt. Bit ihop eller bryt ihop eller bit av dig bojorna o njut av stunden. Jag forsoker gora det senare. Och stiger av planet. Sjalv. Eller, jag och mina otaliga tankar, ni ar manga vid det har laget. Vaskan aker igenom x-ray-grej och jag ar i hamn. Jag ar godkand att trada ver mallinje nr 1. Pa andra sidan star Ousman Jabang ("He's a very busy man") o valkomnar mig med sitt vitaste leende. "We gonna go to my sisters i Bakau". Da har du electricitet den forsta natten sager han stolt som n tupp. Sakteligen borjar jag forsta vad jag gett mig in i. Ingen electricitet var det ja, Orden ekar i mitt overbelastade huvud nar jag ligger under myggnatet o njuter av att kunna lasa med laslampa. O vips gar strommen.

Hemtjänst

Det är lite lustigt det här, med hemtjänsteriet som jag har börjat med. Lite lustigt o lite mer att tänka på/över. Ja nu så ska jag var gång jag går till jobbet besöka någon annans hem och traska över en ny tröskel. En med skilda värderingar och tillvägagångssätt än föregående tröskel. Vart hem har sitt egna lunk och ett bostadsområde har fått en helt ny innebörd för mig. Nu har du ju för tusan både kropp o själ.

Stunder

Jag har bara skjutit upp dig igen. Vad är det som sker här egentligen? Min kontinuitet sviker mig och förmodligen betyder det att även jag sviker kontinuiteten. Jag bara jobbar o sliter och glömmer av att använda min tanke och mina händer till att uppdatera mig själv om vad som faktiskt händer och sker. Barcelona och Tylösand har redan passerat revy, och nu står Stochampionatet och väntar runt hörnet. 5 dagar kvar tills vi befinner oss i Berts sköna Skaraland. Sen går jag runt och bara är kär emellan varven. Emellan dem varven jag kommer ihåg att andas ifrån magen och sträcka på axlarna och sen mellan dem andra varven med för den delen. Det är konstigt. Och inte så likt mig men samtidigt väldigt vackert. För jag är ju ingen flickvän jag vet liksom inte hur man gör då. (Hur gör man?) För ibland tror jag nästan att jag börjar att lära mig men sen precis efter den tanken har kommit till mig brukar jag alltid ändra mig igen. Jag vet inte. Men ack så begärligt.

I väntans tider

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Men blomstertiden var här en kort sekvens och vände sedan åter, to a better place (kanske). För här vankar vi av och an, sneglar ut genom den neddragna persiennen på morgonkvisten men allt den lilla väderkonungen vill ge oss är blåst och ett förbankat vulkanutbrott på Island. Hur tänkte du där? I panik rusades det för att köpa sommarkläder (för si så där en månad sen!!!)för att få användas två ynka gånger (nu ligger dem där intryckta bakom tjocka tröjor, för det är tydligen den utrustningen man behöver). Och jag väntar. Jag längtar efter dig, din värme och mjuka beröring kära sommarvind. Ja åhh vad jag bara väntar ut. Väntar på tiden, att det ska bli den 1 juni och jag kan få sitta och svettas över 5 sidor tentafrågor om hormoner och diverse saker man bör veta vid det här laget. Väntar på bebisankomster och väntar på Barcelona-strapatser och på mustascher som ska rakas av. Det kommer bli bra det här. Det vet jag.

En liten dikt

En färgpalett där alla färger ler. En strimma skratt och två&tre (du bubblade). En röst som skvallrar om äkthet. Äkthet, ärlighet och älsklighet. Du sjunger sånger och vävisar men bara visar. Med krokiga vägmärken. Och du märker mig. Tre rader kärlek, tre rader sorg men även tre rader lycklighet på något vis. (Lycka är att få ha varit en del i ditt liv) Till en början var det dessutom tre rader ångest. Ångest över att inte känna att orden liksom inte klarar av att inringa en fantastisk personlighet. Ångest över att inte vara tillräckligt mycket skrivna-från-hjärtat-rader, ångest över att inte de skulle kunna läsas upp på en begravning. Men jag läste dem. Jag läste men har ingen egentlig aning om vad jag faktiskt sa (om det inte hade varit för att jag har det hela dokumenterat då vill säga). På något sätt blev jag emot alla odds ändå befriad där jag stod. Darrande på rösten. Och en utav mina finaste stunder. Med dig, Susanne.

Kalas

Idag hade vi ett spontan kalas för vår allra käraste Linda. Ballonger, tårta med ljus, färgglada glas och muggar. Precis som det ska vara när någon fyller år. För fina färger innebär ju skratt. Jag älskar glada kalas. När man leker lekar och låtsas vara en liten gris när man skrattar (det gjorde du bra Jennie). Och när kalaset var slut var det liksom som om vi hade haft det lite för bra. Lite för mycket godsaker och trevligheter. Stuffed av allt det där bra kickar ett ihärdigt illamående in. Och precis som Hanna skulle ha sagt "Nu fattar jag ingenting!"

En onsdag

Det var så fint. Solen sken och gräset lockade. En såndär vanlig onsdag. Nyss hemkommen från skolan och Hanna utbrister med stor övertygelse idag ska vi till skår. Vi ska dricka rosé på en filt och höra hur vattnet kluckar. (Slår emot stenarna och andas in friheten). Pessimist eller snarare realist som jag är insåg jag att det kanske inte riktigt skulle kunna bli förenligt med verkligheten. Ja, de där stora mörka molnen hotade om helt andra saker än rosédrickeri på en filt. 2 timmar senare och Lotus sitter i cykelkorgen. Allt var planerat och klart in i minsta detaljen "Kör mot skogen".(Molnen hänger strax ovan våra huvuden med sura miner) Och likt rebellisk tonåring frigör sig den första knallen från himlen däruppe. Oj. En förvarning om vad som väntas skulle sändes till oss 1, 2 och 3 gånger. En förvarning från någon. Surmulet trampade vi tillbaka till det som kallas hemma. Parkerade cyklar och insamlade prylar, samlades Hanna, Jennie, Lotus, Lilja och jag under ett litet tak. Det var så fint. Himlen öppnade sig som om den hade väntat på oss. Som om någon hade väntat in oss.

Palett

Jag har återupptäckt ett ord, palett. Ett ord som är ett ord som ni vet man måste le för att kunna säga. (Le med hela kroppen) Så säg mig lilla palett varför denna blysel? Reunited and it feels so good! Paradoxalt nog skedde denna återuppståndelse under kanske mitt livs mest sömnpillriga timmar, en 6 timmars endokrinologiföreläsning. (japp, precis lika tråkigt som det låter). Alltså det verkar handla om anti-kisseri hormoner och andra hormoner som påverkar andra filurer i en evig katt-och-råtta-lek. Fast dubbelt så invecklat och ungefär hälften så roligt som jag har framställt det. Så satt jag där på främsta raden och hade liksom lite gett upp. allt. Föreläsarens mun är bara en oändliga massa rörelser och orden missar diverse hammare, städ och stigbyglar i mina öron (jag tänker i mitt lilla förvirrade huvud om det ändå var jag som sa med tindrande ögon och en nästintil deperation i rösten " lär mig mer, jag MÅSTE veta allt. Fast det var inte jag, inte denna gången heller) I stället ägnade sig mina små grå åt att studera min grannes avbildningar utav människorövar. Så helt plötsligt dök du upp, du lilla ord, palett. Och allt var liksom mödan värt. Alla synder var förlåtna, jag blev inte ens arg när jag stod där en timma senare och väntade på det förbannade tåghelvetet som som vanligt hade fått tjall på tråden, rälsbrott i alingsås, blä! Men inte ens det kunde förstöra min dag, ja jag vet "din sjuke jävel". Men palett är fint.

Nu är nu inte längre som då

och 6 månader senare är jag här igen, här för en tid. Tid att tänka och tid att fundera. Att sammanfatta 6 månaders frånvaro är ju givetvis även mig övermäktigt. Jag tänkte iaf så här att känslor och känslosamma stunder det är då. Då jag inte har varit här utan bara behövde krama och få kramas. Tiden då jag plötsligt slängde mig ut i ett och två och tre äventyr. Äventyret med er mina hjärtats änglar- ni vet det där i Berlin. Då vi skrattade så vi grät, lunchade med Darin, kikade på Berlinmurar och studerade isfläckar. Det var då jag blev en erkänd "farbror" om man frågar Jennie och det var då återigen jag fick känna vad vänskap är. Den varma. Ja visst var det även så att jag numer även åker till göteborg varje dag. Jag åker och slumrar på pendeltåg och inbillar mig själv att jag kommer bli en fantastisk sjuksköterska. Ja sånt tänker jag. Under dessa dagar har dessutom kärlekar tillkommit och kärlekar lurat ut på egen hand. Utan oss.

Mitt huvud är eventuellt borta

Häromdagen åt jag havregrynsgröt till frukost, middag och kvällsmat. Det verkar ju onekligen som det är något lurt i görningen. Det finns väl ingen människa som utsätter sig för detta frivilligt eller? Jag har funderat ett tag eller ganska mycket faktiskt vad det kan betyda. Jag känner mig visserligen en gnutta inspitionslös och vinterkyld, blir man en grötomaniker då tro? tveksamt ändå. Jag verkar ändå ha fått lite idétorka och det gör lite ont att inse.

Kiel

Oj vilket krysseri med Kiels härliga rederi. Ut över öppet hav med dans, tjo tjim i sådär två dygn med kankse den mest perfekta sammansättningen utav egna individer. Ja sådana där guldkorn som gör att jag skrattar med magen och tårar mina ögon- det jag gillar allra mest. Vad som kan ses som en nackdel i ditt myller utav roligheter var väl eventuellt bristen på likasinnade, sådana som oss liksom. Ja dessvärre var pensionärerna en kraftigt dominerande grupp.

Tidigare inlägg
RSS 2.0