blandflingor

Jo alltså jag har varit ute och svirat i helgen. Jag var med och firade Fias 24:de födelsedag med de obligatoriska tillbehören, mat, skratt och en dos alkohol. Vad som slog mig var att det var inte enbart Fia som hade blivit ett helt år äldre utan det hade ta mej fasen hela sällskapet blivit. Jag insåg att Harry's epoken från och med igår måste ses som en era som gått i graven. Jag har inte längre riktigt det som krävs, eller så har jag kanske det med råge. Åren alltså. Jag kände mig på tok för gammal och det är ett helt nytt fenomen som jag helst inte vill uppleva igen. "Alla barnen dansade och hade skoj utan Lina för hon var för gammal liksom" Jag tittade mig omkring och överallt såg jag små pojkar som knappt var byxmyndiga kändes det som. Gorre tog iofs det hela med ro och bestämde sig för att sova med fienden. Nej jag får helt enkelt sluta att besöka det stället o istället jämföra mig med en ost, såsom Christer gjorde. En såndär smakrik som man bara vill ha mer av, fy fasen vad gulligt! Och dem blir ju dessutom bättre när dem lagras. Det gillar jag...

Idag har jag varit sambolös, nästan ett helt dygn. Och jag bara längtar o längtar och längtar. Jag har liksom försökt att tänka på annat, rensat bort ogräs med en kniv (då är man noggrann och extremt fokuserad), haft 4 hundar på 67 kvadrat (fullkomligt galna men oerhört älskvärda), letat efter en ny sommarskrud men inte ens det gick att göra när inte hjärtat var glatt tydligen, för jag kom hem alldeles tomhänt. O slutligen här på kvällskvisten, då försökte jag svettas ut min saknad men inte ens gymmet kunde råda bot på min sjukdom. Så nu sitter jag med ett halvt öga o tittar på en film med lesbisk kärlek och väntar på de mina och lite tetra- vin och lite foklad! JA JA JA

Jag har lämnat 300 036 tunga stenar efter mig eller snarare, du kära c-uppsats har tagit med dig hela högen och lämnat mig. För ett tag iaf, nu ska jag bara opponeras på. Fi fan vad trevligt! Jag är fjäderlätt så fjäderlätt att jag inte kan på en chans i världen ska kunna sova nu. Dessutom vann HUdas förträffliga brudar en 3 poängare idag. Jag förlorade dessvärre en utsida lår men det är det värt. Konst för konstens skull liksom...Jag och Tina har nämligen påbörjat en tävling, mest blod vinner. Upptäcktes emellertid att det är oerhört att avgöra med tanke på att mitt sträckte sig över ett betydligt större parti medan det rann strida strömmar från Tinas knä. Jag antar att det blev lika, typiskt. Men mest synd var det trots allt om Ma som fick sin axel på glid, rätt ner i backen och av planen. Historien slutade med att Ma fick åka till akuten o bli omplåstrad. Stackars lilla barn!

Ett skratt blir aldrig så mkt skratt som när man skrattar med hela hjärtat. Eller ett lip blir aldrig så mkt lip som när hela hjärtat vänds ut och in på. Kroppen darrar och känslorna skaver och ligger liksom utanpå. Ungefär som när vi i kollektivet tittar på filmen Hachiko. Lojalitet och trofasthet i en Akita- inte ett öga var torrt. Jag fällde iofs min första tår redan vid menyvalet. Verkar som det liksom behövde lyftas på locket en aning.

Ja det är tamejtusan snart slut på alla sömnlösa nätter och dagar med skrivkramp. Imorgon kommer domen imorgon blir c-uppsats bedömd, dömd. Jag håller andan och räknar till 10 ett par gånger då brukar det gå bra!

Ja det var ju ett par dagar sen nu men ärren sitter kvar, och jag nu såhär på kvällskvisten fortfarande känna doften utav rädsla. Den rädsla jag erfarade när Skrutten försvann. Det hela är en sån hemsk historia och jag helst bara förtränger. Det var nämligen så att vår skog blev besökt utav en herrelös hund med herre men utan koppel. EN lös hund, okopplad hungrig och rottweiler handlöst slänger jag mig efter mina små liv o lyckas slängaupp dem i famnen men till min förtret och stora ånger släpper jag ner skrutt efter ett tag. Varpå rottweilern gör en tendens till attack/lek, Skrutti tar sitt pick o pack o flyr "Bättre fly än illa fäkta" genom skogen med svansen mellan benen. Skallgången är igång men inget resultat med moloken min tvingas jag återvända med minus en hund. Aj aj aj, försvarstalet var skrivet och resväskan var så gott som packad när jag beslutade för att vända om. Men då låg han där som en skänk från ovan som en liten gudagåva som bara Lotus kan. Med svansen fylld utav naturens härligheter och lortiga tassar ville han bara komma in och jag kunde i sluta att le. Tack!

Nu i helgen fyllde Jennie 20 år. Grattis Jennie, fy sjutton vad trevligt. Ja det hade det verkligen varit om inte infrastukturen har kämpat med hull och hår för att det skulle bli det motsatta. Ja det började ju med att trafiken på den stackars rälsen hade förpassats bort från rälsen och ersatt med buss istället, ja det var inte så mkt mer med det. På väg hem började emellertid vår samling att stöta på patrull- Jag hade visserligen utlovat ett nattligt vimmel i alkoholens tecken men det vimmlet innefattade inte en tur till redbergsplatsen på väg till centralstationen. Med nöd och näppe och diverse vredesutbrott nådde vi bussen precis innan den skulle dra. Med andan i halsen och en smula förundrade över den tjocka busschaufförens bemötande på Marks Limousine slumrade vi alla in och vaknade inte förrän vi nådde slutdestionation Alingsås. Problemet var bara att Hanna inte ens vakande då. Varpå denna märkliga man till busschaufför bokstavligen hotar att slänga av vår stackars Hanna- Hanna (Med sömndruckna ögon&darrig röst): Du är inte speciellt trevlig, det vet du va? Inget han kunde motsäga... Väl framme i Alingsås tog inte motgångarna slut utan taxin lät sig väntas på i den grad att födelsedagsbarnet o jag beslutade att vandra de oändliga 2 km till fots. Ja annars hade vi trevligt...

Ja aldrig har jag varit mer medveten om vad en ynka liten stavelse, ett morfem eller t o m fonem kan innesitta för typ utav makt. Det som skrämmer mig är att det tog mig faktiskt en sisådär 22 år att komma underfund med det och det värsta är att det verkar som om jag inte var sist i ledet. T ex det där mailet som kom´som ett hemskt oväntat brev på posten och hade en myriad utav undertoner som syftade ett steg längre, "Ni har minsann inte bara planerat dåligt ni har dessutom utsatt dessa stackars grabbar för oerhörda hälsorisker, tänk er för era jäkla nollor!" eller bara den blicken jag blev mött utav samtidigt som orden sågade mig fullkomligt. Aldrig har ett ord tidigare kunnat intaga en sådan dimension och förmedlat mer känslor än då. Ord som sårar i all ära men ord som är bra är ju givetvis minst lika effektiva. Vad jag ahr funderat mkt på är bara helt enkelt vilken enkelhet man använder sig utav alla dessa bokstäver som man tar förgivet låter likadant i mottagarens öron fast de så sällan gör det. Jag tycker det är spännande o lite läskigt men mest bra, trots jag den senaste tiden funderat på om jag inte hade passat bättre som hund. Tänker att det måste vara hemskt gött att bara sova och slippa betala räkningar o sånt.

Att vara småbarnsförälder till en liten Lilja är inte lätt alla gånger. Den lyriska stämningen har övergått till en mindre lyrisk stämningen. Det är direkt opassande att ha små tussar rultandes omkring på golvet nu när det slog mig att hennes totalvikt överensstämmer med dem extrakilonen som har slagit rot runt min buk- högst opassande så här till de lättkläddas säsong. Smärtgränsen är uppnådd och allt gör det lite ont. Jag antar att de så kallade småbarnskilonen har hittat även mig. Men jag frågar mig i denna uppgivenhet vem uppfann egentligen vågen? och vem får idén att köpa en våg till ett boende där tre tjejer delar tak? Ingen förstår hur dåligt jag mår, ingen förstår min oro. En kort sekund övervägde jag att ta hjälp utav dem här nutrilett eller likande men efter den ena skräckinjagande historien efter den andra blir återberättad för mig försvann den tanken ganska snabbt ur mitt huvud. Istället håller jag mina tummar på att dem helt enkelt ska växa bort som allt annat oönskat gör. P.S jag mår inte så dåligt, men varför har jag svällt. Gud?

Ja allt är ju faktiskt bara ett knippe hemskheter för tillfället, jag avsätter inte ens tid till mig och mina fritidsfingerfärdighet. Varken skriva eller plantera blommor, lite halvtaskig plan(t)ering- (ganska nöjd med den kommentaren ja.) Men som det har framgått i tidigare inlägg är mitt huvud överöst utav c-uppsats och det är inte så man hungrar efter att skriva efter intensivt dygnspass. Sen kan jag bara tillägga att min stolthet har blivit en aningen naggad i kanten, vi har haft frågesport i kollektivet nämligen. Att det föds 700 000 barn i Sverige om dan, det är ingen bra gissning.