blandflingor

Idag såg jag att min Lichtenstein-tavla hade sålts för 300 miljoner. Typiskt att jag alltid får tag i dåliga kopior utav något som egentligen ska vara så bra. Jag ska sluta med det och börja om från början. Jag tror inte direkt att jag är redo att kicka ut min lilla lichtenstein men jag har definitivt börjat mitt nya sundare liv och livsstil. Vi börjar med att dra ner på rödvinsintaget- tråkigt nog kommer nog antagligen min plan gå i stöpet redan på fredag, då ska jag ut på krysseri, attans men oh vad roligt.

Tänk vilken fin och trevlig dag fars dag är. (att ångesten för fars dag presenten infinner sig redan i september är väl en mindre viktig bit att belysa.) I år hade jag den stora äran att få arbeta på denna högtidsdag. Det var gubbar på löpande band som skulle kläs i de gråa kostymbyxorna, skäggväxter som skulle ansas och flintigheter som skulle poleras. och alla var glada- ja. Från håll kunde jag betrakta hur paket efter paket slets upp- amaryllisar och blomster men den finaste stunden var nog ändå den då chokladasken från Kahls dök upp. Skyddad utav enbart ett plastlock så med stor noggrannhet kunde jag inspektera varenda bit i den lilla boxen. Och slutligen nåddes jag utav de förlösande orden "Ta du en pralin" (Tack tack tack, du anar inte hur den chokladbiten bara låg där i all sin prakt och skrek rätt ut och sa till mig: ta mig. och det skar i mina öron. Min desperation stagnerade tack och lov och begäret var stillat. Ja det var en bra dag och min årliga dos utav firande var fäder var fullsatt liksom. Det enda jag önskar är att jag hade kommit ihåg att höra av mig till min egna kära pappa, förlåt. I am a worm.

Ja återigen kär. Denna gång är det inte i sångaren i Volbeat utan sångaren i Alter Bridge, visst är det ngt visst med män med talang. Ja sen hittade jag den där sammetsklänningen (med alldeles för tighta ärmar)-all kärlek, min nya fredskalla(ja alltså en blomma) som jag har lovat mig själv att ta hand om och överleva. Ja jag har även blivit lite kär i Rent igen, musikalen som inkräktade på min och Hannas vänskap för si sådär 4 år sen "mmm det är ju mycket musik i den här filmen". KNäsvagheter och ögon som vägrar att sluta iaktta, det är jag det. Oerhört ytlig och praktisk är jag uppenbarligen när det gäller att bli kär. Men visst verkar jag ändå ha samlat samman det mesta man behöver, två alternativ beträffande man (detta är alltså en man som kallas musiker&fin), en klänning, en blomma och en film. Jag tror nog allt jag ska klara mig fint. -Fast när jag nyper mig armen och försöker ta mig till verkligheten inser jag till mitt stora förtret att jag tänker. alldeles för mycket om/på/brevid saker som jag kan gömma under en sten och glömma. Fast jag verkar inte göra det, fast&oförtrutlig det är jag-. Jag kan avslutningsvis tillägga att ALter Bridge var ett mycket minnesvärt musikframträdande, tack för det påhittet Malin.

For the record: Jag jobbar på en privatiserad äldrevårdavdelning där det skulle behövas en påminnelse om ordet humanity. Jag tycker det är ett fint ord och dess innebörd gillar jag even more. Beslutet utav en privatisering av äldrevården har ju en utmärkt fin tanke. En vård som är utvecklad genom konkurrenskraft, högre effektivitet bland de anställda och lite mer fördelar så klart men när våra klagomål om tidsbrist bemöts med "vi är faktiskt ett vinstdrivande företag" blir jag till bredden fylld utav hopplöshet, japp så är det. Där får jag nog allt säga att Sivert som snackade om hur hemskt det var att blanda in pengar med barnafödande (läs surrogatmammor) kanske även borde engagera sig i denna fråga... Jag blir nämligen lite bestört över detta.

Att bryta lite bröd med någon man tycker om gör ju som vi alla vet måltiden dubbelt så trevlig. "Delad glädje är ju dubbel glädje, det vet ju varenda kotte. (Om man gör det över en tapas tallrik blir glädjen nästan tredubbel) Ja en sån har jag fått äran av deltaga i i dag. Det är jag jätteglad för medan Hanna bara har legat på sovlocket och hostat och hostat sönder allt som bor i den lilla kroppen. Hon har lidit i säkert 8 dagar nu och jag börjar faktiskt tycka lite synd om henne. (Trodde aldrig jag skulle säga det).

Allting var planerat och klart in i minsta detalj. Men så lyckades Jennie försova sig och sina morgonsysslor med två minuter, a k a Hanna vaknar, traskar upp ur sängen och börjar duscha istället för att bli väckt utav två solstrålar med trumputer och morgonsång "med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan...". Typiskt. När jag sedan bestämmer mig för att ton vid frukostbordet möts jag utav följande respons: (jag måste erkänna att förvåningen är total i detta skede) Nej, jag orkar faktiskt inte. Då kommer 10 000 kronors frågan, har man överhuvudtaget någon rättighet att själv avsäga sig sin gratulationssång om man får någon? Det har jag mycket svårt att tro (ögonen svartnar). Nehe då blev det ingen sång och sällskaplighet utan bara en tystnad som värker och är kantstött där på Hannas födelsedagsmorgon. Ja då kunde det ju bara bli bättre och som den fantastiska fantom och fantasifulla färgklick jag är tog jag fram ett ess ur skjortärmen och bjöd hem Linda. Sen bjöd jag även upp till ja inte tre-rätter men två ialla fall. Varsågod! Och kollektivet kan åter somna gott. Forever thine, forever mine, forever ours!

Idag är det tisdag, det innebär att det är tre dagar sedan Jennie skulle hjälpa mig lite. Med mitt hår, till hjälp hade den lilla damen en inlånad rakapparat. Till tonerna utav Bon Iver (skulle jag tro) sätter hon igång det där surrande ljudet och närmar sig min blonda kalufs. Det gick sådär kan man väl säga. Ju längre hon kom med sin frisering utav mig desto mer panikslagen blev jag och desto mer gråt ansamlades i min hals. Ja jag var slutligen tvungen att avbryta hennes insats. Till följd: en potta. Det är ingen bra grej att bara raka rätt av sådär Jennie. I desperasion finner jag Skruttis effileringssax och Hanna nagelsax, kanske kan dessa verktyg få mig att må lite bättre? En gnutta kanske. Jennie:"DU är väl inte arg?" -"Nej jag är inte arg bara besviken". Hon ville ju bara väl men de tär ibland svårt att se hennes välgärning när jag speglar mig. "Herregud, men vem är så dum o låter Jennie närma sig ens hår" och "du kan få låna mammas peruk" var två reaktionerna jag möttes av. Tack kompisar! Och en helt vanlig lördag i Stadsskogen var till ända.

Jag har fått dille på minnen, fotografier och förevigande fotoböcker. Dem med hårda pärmar och blanka sidor. Antingen är jag försatt i en nostalgisk trans och saknar alla dessa svunna tider eller så är jag bara lite lycklig över min väg som har format mig. Jag vet inte så noga faktiskt men hemskt roligt har det ju varit många gånger och det kan ju vara viktigt att komma ihåg när jag beklagar mig över att jag längtar tillbaka till bolltorpstiden. Den tiden då jag jag stod på fabrik, gick kyliga höstpromenader i Nolhaga parken varje dag och hade porrbelysning på mitt rum (enligt Hanna), det var även under den tiden som lägenheten överhettades sommartid och jag vågade färga håret rött för första gången. Det var en bra tid som därav bör dokumenteras, förslagsvis i bilder. Med hårda pärmar och blanka sidor. Men till trots, jag är här och nu och jag kanske ändå gillar det bäst.

kära dagbok. Efter 9 dagar i buksmärta har vårt lilla sockergryn äntligen kommit på benen och rätt köl igen. Det är nämligen så att Lilja har blivit tvångsopererad och sterliserad, BUUU! Ja det lilla livet har befunnit sig i en sådan svår depression att jag var rädd att hon skulla slänga in handduken. -Skak och stön på ett soffstöd, all night long- Jag kände mig inte snäll. Hur kan man utsätta en liten sötnöt för något sådant? Men sen kom jag på att hon slipper ju förevigt tillståndet menstruation, (hon slipper då givetvis även mensvärk), hon slipper oroa sig för sexualdebuten eftersom det inte kommer finns något intresse whatsoever för den sortens aktiviteter, och hon kommer definitivt inte behöva oroa sig över att det kommer ske i en buske på fyllan och villan. Hon slipper oron kring att inte hitta det perfekta offret/ sin manlinga motsvarighet. Hon slipper känna av någon biologiska klocka som tickar och säger förmanande "Time to get started". Men viktigast av allt så slipper hon otäckheterna livmoder- och bröstcancer. Ja lilla Lilja, den risken har vi nästintill eliminerat nu, bra va? Så jag tror allt jag är rätt snäll i alla fall. Puss&kram!

Jag har blivit lite äldre och jag älskar det för då får man paket& man får äta smörgåstårta "man blir aldrig för mätt för en bit smörgåstårta" sa en gång en klok man. Det stämmer nog. Särskilt när man bryter bröd med sina allra bästa vänner en dag då magen, huvudet och det mesta har lagt sig lite på halvfart. Den fruktade bakfyllan var nämligen på besök just på min smörgåstårtsfödelsedag. 2 spydde, 1 magknipsfall, 1 sängliggande. Perfekt, vi är vänner och inget andra knussligheter, då kan man vara som man vill.

Nu är jag skodd och säkrad för kallare tider& o ja du ligger o lurar i buskarna du Kung Bore, mig lurar du inte i första taget. Dagens kap är ett kap i dubbelbemärkelse dels är du på tok för billig för ditt egna bästa kära känga -alla kommer ju springa omkring med dig på fötterna för du är ju så fantastisk vacker- sen var du allt bra tight kapad på bredden. Jag kommer garanterat att bli fylld utav ånger och arghet när du black beauty trycker på fel ställen, på hälar och tår men det örat väljer jag att inte lyssna på. Det tråkig är ju trots allt att jag har rest genom land och rike för att finna dig så jag kan inte vänta längre, jag behöver ju dig. Nu. Sen vill jag passa på att ge mig en känga, en känga i den mening att jag har varit dålig -orden har inte blivit förnyad på ett tag i detta forum-. Det är dåligt men nu lovar jag att jag ska bli bra igen. Jippie!

Val&märkligheter, det är vad som sker just nu. Märkligtheter i den mening att något så fräckt som människoätande valar kommit in den stora och viktiga världen eller snarare sfären. Jag blir rädd och missmodig, jag blir bestört och gåshudig. Vad som jag finner vara utav stor vikt är nämligen punkten mänskliga rättigheter& vidare frågar jag mig vart var var människas solidaritet och medmänslighet har stuckit? Nej jag tycker nog att alla modiga som fått en påtvingad flykt placerad på sina axlar ska få en chans. Att dem ska få smaka på hur frihet smakar. Jag lyssnar lite på Pochontas och blir allt mer säker på att hon är den klokaste i denna frågan "du tror du äger jorden som du går på, att allt blir ditt där du har gått i hamn men om du..."

Att ha en bästa vän och bo tillsammans med är bra o för det mesta allt man kan önska sig. Att dessutom ha sin bästa väns syster under samma tak gör det ju dessutom lite bättre. Hon är ju som Hanna fast samtidigt har hon allt som Hanna inte har och inget som Hanna har och jag är liksom kitet som håller oss samman. Det är en fin tanke, vår treenighet. De finns med mig här och nu, mina nutidsorienterare, ni förgyller nuet. När jag var yngre hade jag en vän som var precis lika nära mig som dessa tu. Hon var den enda vännen jag kunde leka med dockor tillsammans med trots att vi var för gamla för att göra det egentligen, hade cykelklubbar tillsammans, vänskapsband, tränade på att dricka kaffe tillsammans med, henne jag tjuvrökte med för första gången, drack mig redlös full med för första gången. En vän jag har mina svunna tider kapslade i en liten ask tillsammans med. En sån vän man är extra rädd om. Hon är numera min granne, precis som det varr förr. och jag älskar det. Jag älskar att kunna ta samma tåg som dig hem igen. Jag älskar att kunna samåka med dig till fotbollsträningarna igen. Och jag älskar att du är precis som jag fast inte alls som jag och att Hanna är kitet som håller oss samman.

Vad händer och vem har jag blivit? Jag bor här i det fina området Stadsskogen med panelgardiner i fönstrena, känner mig supernöjd med den nyligen kemtvättade (märk kemtvätt) mattan och tomatplantan i fönstret som burit frukt (säger man ens frukt?. Jag har två snarkande hundar och en snusande sambo, handlar med ica-kort, ska på klassträff och äta kräftor, går till jobbet och pratar om privatiseringar och oroar mig över det stundande valet. Men det värsta av allt, för första gången hade jag idag med mig begagnade kassar att stoppa mina nyinhandlade varor i. Hjälp, jag är inte redo...

Jo häromdagen var vi på en kräftskiva hos en Linda och en Sonny. Helt fantastiskt- Skratt, blod och tårar i dess finaste form. Jag funderade lite såhär i efterhand vade det egentligen var som kunde ha bidragit till detta lyckade sjöslag? Jag menar vi hade ju inte de bästa förutsättningarna för en lyckad afton. 1 Dålig framförhållning, vilket innbar ett omkok på frysta kräftor. 2. En trötthet som drev mig ut i regnet för att slippa migsjälv (kanske även andra som bor på björkhageg 2B) 3. Regnet överhuvudtaget. 4. Ja och en massa andra saker som kanske inte är så trevliga för den delen. Men faktum var att kvällen var helt magnifik, en kväll som avrundades vid 4. Såhär i efterhand var det väl inte ett utav mina smartaste drag med tanke på att jag skulle syssla med omvårdnad utav äldre människor dagen efter. Men det gör inget

I vanliga fall är jag relativt pryd och fåordig var det gäller avträde/treck/spillning, ja jag snackar slutstationen nu. Anledningen är att jag trodde för en kort sekund att 1. spritförgiftning, visst att jag hade druckit mycket rosé och hallonmoijto dagen innan men att det skulle ge sig till känna på detta makabra vis gjorde mig lite skraj -rosa avföring- Sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att nej nej det kan det inte vara. Men vad tusan jag måste ju lida av en allvarlig sjukdom!! Paniken kom sakta krypandes (under en tiondelssekund var jag livrädd) Men för sjutton gubbar det var ju bara den eviga rödbetssoppan som inte ville säga farväl än...

Häromdagen utspelade sig ett skådespeleri utav sällan skådat slag. Mitt ute på den hetast stäppen, solen gassasde och där kom vi i renault clio och parkerade utanför detta mästerverk, Allum. Från och med att bildörren slogs upp och fötterna nuddade den brännande asfalten tickade djurens lag igång -survival of the fittest- &dollartecken glänste ur våra annars så blida ögon. Hanna kastade sig handlöst in på Åhléns, för att fortsätta turnén till Cassels, J.C och Vero Moda m fl. Hon samlade plagg efter plagg likt en tvättäkta ekorre och i samma sekund slog min tjurskallighet in "det finns ju för tusan inte ett klädesplagg". När jag väl hittade mitt första plagg en zebrarandig kavaj luras hon med mig. Listig som en räv kniper hon fröken mönstershopping kavajen rätt framför mina stora (och gråtande) hundögon, fi fasen vad tarvligt! Lyckligtvis fann jag en leopardtröja, leopardscarf och ett par leopardstrumpbyxor så du har ju inte så hemskt mycket att sätta upp med...hmpf en zebrakavaj. Vem äter vem?

Ja det fullkomligt vräkte pannkakor, småspik, cats and dogs och jättemycket regn igår. Igår när jag och min trogna vapenbroder Hanna besökte den Göteborgska staden Göteborg. Vi skulle avnjuta Hoffmaestros trall men allt gick inte riktigt vår väg. Det sattes diverse käppar ivåra hjul, till en början blev vi exempelvis ofriviliigt inlåsta på vårt pendeltåg. Desperata skrik, slag och ivrigt gestikulerande resulterade lyckligtvis i att en sj-man kom till vår räddning efter ca 15 min. Svetten rann och stressen var påtaglig "Vi kommer ju missa Hoffmaestro". Och det gjorde vi med för det var någon intelligent typ som kommit på att spårvagnsspåren skulle läggas om eller ngt i den stilen och sen kom regnet. Så väl framme vid Liseberg där Hoffmaestro befann sig beslutades att lite rosé lockade mer= pianobaren kom till vår undsättning. Oturligt hade dem byggt till ett extra trappsteg i trappan på pianobaren, jag snubblade och kan eventuellt ha vrickat min fot, (eventuellt kan det ha varit så att jag missade det sista trappsteget och någon inte alls hade varit där och lagt till extra, det låter jag förbli osagt.)Den slutliga lösningen på denna problematik var att ta till flykten, Tranquilo/Malin/surfarvänner här kom vi! Och drack hallonmoijtos och gjorde ett lamt försök till lite salsa. Ja det gick sådär. Men glädje och skratt o sånt däringa var där ända tills alla skulle gå hem. Utan jag och Hanna såklart som plaskade med ett körsbärsparaply en natt som utspelade sig igår. Vi fann vårt mål, en rockbar. Som tog oss och kvällen till en helt ny nivå, eller iaf gjorde oss än mer rosiga av diversé rusdrycker. Sen kom en snäll fofför som körde taxi till ALingsås för en billig slant. EN puss på kinden och natten var över och nu sitter vi här i vår förenade randighet och snurriga huvuden. Vi ska tydligen vara i form nu men det känns en gnutta formlöst just nu... Upp som en sol och ner som en pannkaka skulle man nog kunna säga.

Ja att jag har en vilja av stål har jag aldrig tvekat över. Hur kan det då komma sig att summeringen utav dessa två första dagar skvallrar om något helt annat? Två 200 gr. chokladkakor, en chipspåse ett par glas rött och en cigg. Hmm jag undrar om de-tox experterna hade jublat utav det resultatet? Jag gör det ivarje fall inte och nu sitter jag butter och sörplar i mig en strålande rödbetssoppa. EN rödbetssoppa som sent kommer att glömmas då den flitigt har lämnat spår efter sig. Ja i nästintill hela köket. Uppenbarligen måste jag inleda en ny strategi för att få mitt lilla expriment att fungera. Taktiken lyder på följande vis: Jag ska inte köpa något onyttigt. Att jag inte tänkt på det innan, sicken dummis jag är. Strunt samma för nu ska jag snart påbörja förberedelserna för att kunna delta i lilla Malins födelsedagskalas, och det braiga är ju att då inträder det obligatoriska undantaget till regeln -köp inga onyttigheter-, nu har ju inte jag köpt de eventuella onyttigheter som kommer att förtäras på födelsekalaset.

Fas 1 är påbörjad. Jag ska skilja mig från mitt gift, det som har legat och pyrt i kroppen den senaste tiden. Jo trots att semestern har lyst emd sin frånvaro så lyser semesterlevernet med sin närvaro. Det är trevligt. Men nu sätter jag ner min fot och börjar att äta blomkålshuvuden och blåbär givetvis. Jag kallar denna process de-tox och alla andra experter för den delen också. Men jag tror att det kan bli bra. Jag har emellertid en måttligt road sambo, hon tycker det är ett sattyg som sätter käppar i vårt stabila hushåll. Fortsättning följer...