blandflingor

I vanliga fall är jag relativt pryd och fåordig var det gäller avträde/treck/spillning, ja jag snackar slutstationen nu. Anledningen är att jag trodde för en kort sekund att 1. spritförgiftning, visst att jag hade druckit mycket rosé och hallonmoijto dagen innan men att det skulle ge sig till känna på detta makabra vis gjorde mig lite skraj -rosa avföring- Sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att nej nej det kan det inte vara. Men vad tusan jag måste ju lida av en allvarlig sjukdom!! Paniken kom sakta krypandes (under en tiondelssekund var jag livrädd) Men för sjutton gubbar det var ju bara den eviga rödbetssoppan som inte ville säga farväl än...

Häromdagen utspelade sig ett skådespeleri utav sällan skådat slag. Mitt ute på den hetast stäppen, solen gassasde och där kom vi i renault clio och parkerade utanför detta mästerverk, Allum. Från och med att bildörren slogs upp och fötterna nuddade den brännande asfalten tickade djurens lag igång -survival of the fittest- &dollartecken glänste ur våra annars så blida ögon. Hanna kastade sig handlöst in på Åhléns, för att fortsätta turnén till Cassels, J.C och Vero Moda m fl. Hon samlade plagg efter plagg likt en tvättäkta ekorre och i samma sekund slog min tjurskallighet in "det finns ju för tusan inte ett klädesplagg". När jag väl hittade mitt första plagg en zebrarandig kavaj luras hon med mig. Listig som en räv kniper hon fröken mönstershopping kavajen rätt framför mina stora (och gråtande) hundögon, fi fasen vad tarvligt! Lyckligtvis fann jag en leopardtröja, leopardscarf och ett par leopardstrumpbyxor så du har ju inte så hemskt mycket att sätta upp med...hmpf en zebrakavaj. Vem äter vem?

Ja det fullkomligt vräkte pannkakor, småspik, cats and dogs och jättemycket regn igår. Igår när jag och min trogna vapenbroder Hanna besökte den Göteborgska staden Göteborg. Vi skulle avnjuta Hoffmaestros trall men allt gick inte riktigt vår väg. Det sattes diverse käppar ivåra hjul, till en början blev vi exempelvis ofriviliigt inlåsta på vårt pendeltåg. Desperata skrik, slag och ivrigt gestikulerande resulterade lyckligtvis i att en sj-man kom till vår räddning efter ca 15 min. Svetten rann och stressen var påtaglig "Vi kommer ju missa Hoffmaestro". Och det gjorde vi med för det var någon intelligent typ som kommit på att spårvagnsspåren skulle läggas om eller ngt i den stilen och sen kom regnet. Så väl framme vid Liseberg där Hoffmaestro befann sig beslutades att lite rosé lockade mer= pianobaren kom till vår undsättning. Oturligt hade dem byggt till ett extra trappsteg i trappan på pianobaren, jag snubblade och kan eventuellt ha vrickat min fot, (eventuellt kan det ha varit så att jag missade det sista trappsteget och någon inte alls hade varit där och lagt till extra, det låter jag förbli osagt.)Den slutliga lösningen på denna problematik var att ta till flykten, Tranquilo/Malin/surfarvänner här kom vi! Och drack hallonmoijtos och gjorde ett lamt försök till lite salsa. Ja det gick sådär. Men glädje och skratt o sånt däringa var där ända tills alla skulle gå hem. Utan jag och Hanna såklart som plaskade med ett körsbärsparaply en natt som utspelade sig igår. Vi fann vårt mål, en rockbar. Som tog oss och kvällen till en helt ny nivå, eller iaf gjorde oss än mer rosiga av diversé rusdrycker. Sen kom en snäll fofför som körde taxi till ALingsås för en billig slant. EN puss på kinden och natten var över och nu sitter vi här i vår förenade randighet och snurriga huvuden. Vi ska tydligen vara i form nu men det känns en gnutta formlöst just nu... Upp som en sol och ner som en pannkaka skulle man nog kunna säga.

Ja att jag har en vilja av stål har jag aldrig tvekat över. Hur kan det då komma sig att summeringen utav dessa två första dagar skvallrar om något helt annat? Två 200 gr. chokladkakor, en chipspåse ett par glas rött och en cigg. Hmm jag undrar om de-tox experterna hade jublat utav det resultatet? Jag gör det ivarje fall inte och nu sitter jag butter och sörplar i mig en strålande rödbetssoppa. EN rödbetssoppa som sent kommer att glömmas då den flitigt har lämnat spår efter sig. Ja i nästintill hela köket. Uppenbarligen måste jag inleda en ny strategi för att få mitt lilla expriment att fungera. Taktiken lyder på följande vis: Jag ska inte köpa något onyttigt. Att jag inte tänkt på det innan, sicken dummis jag är. Strunt samma för nu ska jag snart påbörja förberedelserna för att kunna delta i lilla Malins födelsedagskalas, och det braiga är ju att då inträder det obligatoriska undantaget till regeln -köp inga onyttigheter-, nu har ju inte jag köpt de eventuella onyttigheter som kommer att förtäras på födelsekalaset.

Fas 1 är påbörjad. Jag ska skilja mig från mitt gift, det som har legat och pyrt i kroppen den senaste tiden. Jo trots att semestern har lyst emd sin frånvaro så lyser semesterlevernet med sin närvaro. Det är trevligt. Men nu sätter jag ner min fot och börjar att äta blomkålshuvuden och blåbär givetvis. Jag kallar denna process de-tox och alla andra experter för den delen också. Men jag tror att det kan bli bra. Jag har emellertid en måttligt road sambo, hon tycker det är ett sattyg som sätter käppar i vårt stabila hushåll. Fortsättning följer...

Det dåliga samvetet gnager i mig. Jag har ju för tusan undernärt min blogg i tre veckor. Men allting ha rju givetvis en naturlig förklaring, jag har ju exempelvis åkt flotte på Lidan och knutit bekantskap med en brasiliansk akrobat boende på Skara Sommarland som enbart talar engelska med en kompis i halvpage och skinnmagväska och stolt ägare utav namnet Manuel eller något liknande. Jag givetvis har ett par händelserika dagar även spenderats på Axvallas travcamping med grogg i kastrull och regndränkta skor och frossa i tre dagar senare. Men visst är det just precis så det ska vara. Men den aktivitet som oftast har styrt mina outgrundliga vägar är de där blåa bären fyllda utav antioxidanter. Ja jag har utvecklat en sådan oförklarlig mani beträffande dessa blåbär. Mina ögon har omvandlats till blåbärsmonitorer spm tjuter gällt när blåbären är i sikte. Idag inbillade jag mig(?!)att skruttjönsarna hade insett mitt kopiösa intresse och att deras förstenade position precis brevid ett kanon blåbärsställe var avsiktligt. De hade blivit blåbärs-sök-hundar, lyckan var total. Ända tills vi mötte Lagotton Harry i skogen och Skutti spöade upp honom och jag fick handlöst slänga iväg mina blåbär...

Sommarsnurr och sommarstress och uppenbarligen en sommarfrånvaro ifrån skriveri och bloggande. Vad händer egentligen? Sommaren har man ju för tusan inte ens sett skymten av den senaste tiden förövrigt. Jag förstår ingenting riktigt bra faktiskt. Idag till exempel så skulle jag på en jobbintervju för att säkra framtiden efter sommaren men det blev inte så. Nej, magen sa att det förmodligen inte skulle vara någon bra idé att jobba i Borås med ica-bankens försäkringsförsäljning. Jag var helt enkelt tvungen att ställa in och hoppas på att min mage hade rätt. Jag undrar givetvis om den talade sanning eller ifall den bara är full uatv hitte-på? Så snälla du berätta snart för jag blir yr utav mitt allmän-tillstånd för tillfället. Jag har liksom ingen in och utsida varken på min vardag eller verklighet. Jag tror så mycket och vill så mycket men främst så hoppas jag lever på hoppet och en nylagad lasagne med hemmaodlad oregano i. Den är jag hemskt nöjd över. Ska det kasnke till och emd bli lite körsbärstomater där ute på vår rangliga planta eller är de få gröna knortarna en teasing? Jag har dessutom klippt av mig håret helt och fullt och färgat det än mer blont. Ja skulle nog vilja kalla det strawberry blonde, och drömmer om tiden på Hawaii då alla intygade att färgen på mitt hår var just strawberry. Det tycker jag låter helt rätt och får en nostalgitripp till värme. Det regnar ju mycket nu och så.