blandflingor

Idag hände det ngt med mig. Inne på bibblan i centrala Göteborg - på små lätta moln svävade jag på små ord- På ett ytterst besynnerligt vis blev jag bara så nöjd där inne bland alla böcker och tyckte det luktade så gott. Alla dem där pärmarna, avhandlingarna med klokheter. Det kändes som om dem smittade av sig till mig och jag var inte alls lika rädd längre för böckerna och den annalkande framtid som nosar mig i hasorna. Ja det låter ju lite löjligt men jag tror jag blev lite betagen utav alla gångar med struktur. Kanske för att just denna struktur en gång var en del utav mig men har lämnat mig eller bara för att jag för en kort sekund fick känna mig som Robert Langdon. Trevligt var det och plötsligt gick jag och pratade och log åt varenda kotte, tills jag skulle lämna stället och larmet gick -förtrollningen var bruten.

Som en vind kom vi dit lika snabbt som vi vände åter men vilken succé! Ett kollektiv på semester blir dock lätt lite galet visade det sig, lägger man då till en mamma en storasyster och en storasysters pojkvän är kompotten komplett, skakad och lätt rörd och man kommer hem totalt förstörd. Vad som kan vara en liten tråkig detalj som vi gärna inte diskuterar är väderleken som härjade däruppe i snöriket. (Det var därför vi bara tog kort i backen den dagen solen lyste). Det trevliga med såna här resor däremot är ju såklart alla nya bekantskaper vi stiftar både med en Valdemar en pungråtta en Paul Potts en Paul Pott och en himla massa fler. Fantastiskt! Så fantastiskt att Hanna i ren protest har intagit ryggläge sen vi kom hem kl 06.00 i måndags morses. Hon är nämligen precis lika sjuk som blommorna var när vi kom hem (jättesjuka) hon hostar och äter bara massa frukt och säger att hon minsann inte kär hmm jag vet inte. Jag vet ju iofs inte så mkt om den där kärleken. Men om nån är ledsen över bara fått skrapa på min yta hade jag inte kunnat ducka för pilarna längre.

Idag klanatde jag till det på äkta Linamanér, jag är både klippt och skuren, visserligen utav av mina små verktyg och inte för ändamålet. Fast jag tycker det blev en liten trevlig ordvits iaf! Imorgon sätter vi, jag och kollektivet och Kollektivets mor, syster och svåger oss på ett tåg till gamla goa Åre. Visserligen ska det regna säger dem som säger sig veta sånt där med väder men jag vägrar att tro på sånt där tråkigt. För när dem säger 90% risk/chans för nederbörd är det ju trts allt 10% kvar att spela på jag tycker inte vi ska glömma det. (Vi har packat ned badkläder försäkerhets skull, där var vi allafall smarta).

Men så var det ngt som talade starkt till mig idag såsom många andra dagar iofs men rösten sa "För fan du måste blogga idag" så du gjorde jag det om dem här nya aladdin hjärtanen med jordgubbsfilling. Hur tänker ni där egentligen ni som tänkte, eller tänkte ni överhuvudtaget för vem sjutton vill känna smak av jordgubb när man har köpt choklad? Eller inte jag iaf och jag hoppas för allas bästa att det blir en kortvarig vistelse för den där. Sen en annan sak jag ska passa på att uppmärksamma är all denna avsky som icke-facebookanvändare utsänder. What's up med det egentligen? Jag tror det handlar om att ni bara är avundsjuka på att ni inte är med i din stora gemenskapen erkänn nu era odågor! Jag lovar jag ska inte berätta det för nån. Viva la facebook

Jag satt härute i vad som kallas Mjäldrunga. Med en blånad till tå (fotbollens fina inverkan), en 398000kg tung hemtenta vilandes -ni vet det där beryktade oket- på mina axlar& en famlij i upplösningstillstånd. Hund vid namn Bakunja är nämligen bortsprungen "Rewarded $500, dead or alive". Mitt i all misär slog det mig att mitt medlemskap på poeter.se allt ska få sin beskärda del utav uppmärksamhet idag. Ja det berodde nog mkt på att min hymn jag har publicerat där gjorde sig påmind, någonstans långt där bak under alla andra tankar dök den upp och ville visa upp sig sa den. Så då gjorde jag det. Jag gillar den för känslor förstår man ju på bäst när det är ens egna. Brinn Dagsländepromenader med miljontals flyktiga steg& fingerfärdiga ben Brinn, hundratusenklassens vackra ord med en explosion av sånt sånt som river ut&in på skinn eroderar sönder anletsdrag flodsvallningar, eldsvådor&hjärtan med variabla slag Hej taggtråd, i din sköra kostym jag tänkte, vad vore du utan dina trogna bundsförvanter? men vassa attribut jagar måhända flyktstegiga, felstämda främmandsverkliga fötter. En fot med den egensinnliga kraft. Bortom alla fjärrors vidd. Då Brinn är hundratusenklassens svar till den sönderfrusne med gnistor, strålar& sken svaret till det sår som fortfarande omges av sitt skimmrande hölje som skrattar&ler trots trasiga kanter.

Jo barn och sånt. Det är ju ett intressant samtalsämne. Idag var jag hos min kompis som har har lyckats med konststycket att producera hela två stycken inom loppet utav ett och halvt år. Och jag kan inte annat låta mig fyllas utav beundran utav er stolta innehavare utav mini-me's. All denna tålmodighet och förståelse ni innesitter trots sömnbrist, läckande bröst, kroppsdeformation, påtvingad förändringar av matvanor etc etc. Nej jag delar liksom Lotus gör, en viss osäkerhet vid kontakt med dessa små oklara sötnötar, man vet liksom inte riktigt hur man ska bemöta dem och helst av allt vill man gömma sig under en stol och låtsas att det regnar, det blir liksom lättast så. Man vet ju aldrig, min närvaro kan ju sluta lika katastrofalt som det gjorde för Jennie när hon hade hand om sin kompis marsvin, hon satte sig på det. Att Hanna därtill inte skräder orden utan med övertygelse hävdar att jag minsann inte var nån vidare vacker uppenbarelse som barn utan snarare var ett ful-sött litet rödhårigt troll med en ankomstvikt på 5 kg (som om hon har ngn uppfattning tänker jag?) gör mig ju inte mer triggad. Men det gör nog iofs inte så mkt. För vi, jag och Hanna fattade nämligen ett gemensamt beslut idag, att vi skulle börja dejta efter vi hade avlagt examen vilket är julen 2011. Vi kanske ändå tar det där med barn nån gång efter där då.

Häromdagen träffade jag min fina vän Maria som ska åka till Frankrike. Maria sjunger i gospelkör och är så där alltid en fot i luften. Det gillar jag med henne. Igår träffade jag min lillebror han är lite utav Marias motpol slåg det mig då, han är mer två fötter nerborrade i backen och skulle aldrig drömma om att ställa upp i en gospelkör (om jag får göra en bedömning utifrån min nuvarande kännedom kring min lilleror) han är ett litet musikbarn som inte riktigt kryper ur sitt skal. Jag är så himla stolt över honom för han är nog allt det där som jag inte är. Han äger så mkt finfin substans men delar bara med den till en ganska smal skara utav människor. Hmm alltså vad jag säger är att jag gillar han kanske så mkt för att han får mig att känna speciell. P.s Daniel glöm inte att du har lovat mig med lite design utav denna sida ;)

Den här dagen har varit fylld utav omtumlighet skulle man kunna säga. Ja för dagen började med att jag tumlade runt på blanka skosulor- och ända ner i diket. Aj aj aj. Och alltid lika pinsamt, bestört reser man sig upp och samlar ihop tappade saker och stolthet. Varför känner man sig så sårbar därnere i backen? Ja precis lika sårbar som när man står framför klassen och presenterar sin forskningsdesign/frågeställning "Please don't kill me, jag är fredlig". Nu avrättade dem mig som väl var inte och ja jag blev faktiskt inte så värst rödflammberade i ansiktet heller. Det betyder nog att jag har varit duktig trots allt. Trots min tvekan och ambivalens. Sen, när jag trodde att all tumult och virrevarr var utagerat, kom du! En geishasprängd muffins vad menar behöver sägas, tummen upp!

I helgen hade jag en så himla bra helg. Jag&Hanna var nämligen o hälsade på våra andra två medlemmar i vår sekt, i vårt hemliga brödraskap. Ut till Borgstenas djupa skogar styrde vi vår kos efter ett fantastiskt seminarie i Borås kring barn på flykt. Det är så lustigt för egentligen är vi ju inte alls så värst lika varandra men ändå, sitter dem där på sin alldeles speciella plats. (I våra hjärtan alltså). Kvällen avlöpte precis på väntat sätt, så det ska avlöpas när hemliga sekter har sammankomster. Vi entrade lokalerna med en dov bakgrundsmusik smygandes ur högtalarna o den vänskapliga hälsningsriten tog vid "Lina, vad är det för skit du har på dig?" Kvällen smet vidare o vårt sällskap delad en helig måltid och kontaktade andevärlden genom rök och dryck, ja som sagt sånt man gör i brödraskapsorden. Fast klockan slog tre ville ingen säga farväl så vi var helt enkelt tvungna att inkvartera och så kom söndagen.

JO men visst och välkommen lilla vår. Du är min och jag tänker för allt i världen håll dig fast i mina händer- även om du darrar. Ja det finns ju någon form utav praxis på det utskrivet, att du ska ångra dig. Vända kappan efter vinden liksom. Men nu står tulpanerna uppdukade på bordet och fåglarna har börjat att tralla igen. Jag har t o m köpt ett par nya promenadskor idag, så don't trick me you bastard! Ja och även då visade våren prov på sin närvaro, under inhandlandet alltså. För det måste ju har varit vårens svallningar som bidrog till mitt uppfiskande utav ett plåster från intersport killen. För aldrig skulle väl jag låta mig plåstras om utav en stackars kille på knappa 20 om det inte hade varit för att våren knackade på dörren?

Jag antar att jag inte är den enda som har somnat på pendeln o vaknat fullkomligt stelfrusen, och den enda tanke som existerar är "måtte jag inte ha sovit över min avgång" man vågar liksom inte riktigt helt och fullt navigera sig (ja det har ju faktiskt hänt att jag tagit en extra runda tillbaka till gbg...). Lyckligtvis var inte så fallet denna gång. Men min förundran kvarstår, varför är det så ofantligt skönt att slumra in på "fel" platser? Den där gången på nattklubben i Amsterdam, aldrig snusat så gott som jag gjorde där, på planet till USA, Amsterdam, Prag, (hmm ja den listan tar ju iofs aldrig slut så ja slutar nog själv), för att inte tala om i soffan framför (eller borde det inte kunna vara bakom) en film. Hanna blir fly förbaskade så nu har jag helt enkelt fått sluta upp med det, fast om sanningen ska fram så har jag lärt mig en teknik som inte är märkbar (ytterst konfidiellt). Varför? Jag kanske har en släng utav nakrolepsi helt enkelt eller som Anneli säger "det är bara att inse, du är fortfarande ett spädbarn". Jag vet inte men jag tror aldrig jag kommer kunna rymma ifrån det dessvärre. Förlåt Hanna! Ja sist så lyckades min åkomma åstadkomma en förlust utav en högt aktad matburk. Jag glömde helt enkelt kvar en påse på tåget i all stress som nyvakenhet kan leda till. Så ja jag inser att ett botemedel inte enbart hade varit ett stort steg för Lina som person utan även för hela treenigheten här hemma. Jag jobbar på det. Men nåt som är bra med min sömn är ju iaf att jag kan drömma att Jennie är sketsnygg och gifter sig. För sånt händer ju enbart i mina drömmar.

Dagen den, den som är (snart var)tisdag den andra mars har förgyllts utav två uppenbarelser. Och då menar jag inte såna som obemärkt passerar förbi utan dem där jordskredshändelserna som man funderar över hur man har kunnat att leva ett funktionellt liv utan att ha kännedom kring. För det första har jag länge förundrats över alla ni spänstiga därute, ni som med sån lätthet gör armhävning efter armhävning utan att en enda svettdroppe lackas i pannan. (Ja o då snackar vi inte armhävningar på knä de sk. "kärringarmhävningarna" utan riktiga jäklar) Jag har knäckt koden, mysteriet är bortblåst och jag kan själv placera mig i skaran utav lätthetsarmhävningsmänniskorna. Jag kan ge er en som fortfarande vandrar i dunkel dimma o ovisshet ett hett litet tips, hemligheten ligger i vristerna. En annan sak som har klargjorts för mig idag är det faktum att kvinnans kemiska beteckningen (X) inte enbart är den kemiska beteckningen utan därtill även idealet och kroppsmodellen. Se ut som du är skapt, som ett X. Något som även gäller för mannen (Y). Det tråkiga är att jag inte ens är i närheten utav att vara formaterade likt ett X med smal midja, och höfter som löper parallellt med axlar, nej jag är ett hopplöst Y (breda axlar och ingen röv), toppen!

Ja det där med absolut vetskap det är allt bra nyckfullt. Jag börjar att med allt mer bestämdhet för var dag som går att ta ett allt större avstånd från detta. Ja detta påfund som enbart mynnar ut i problematiska felsägningar och ett bistert "svansen emellan benen apperance", för jag har fel. Den är faktiskt mer regel än undantag, hur har det kunnat bli såhär? Jag har förvisso en teori beträffande en form utav psykiskt intrång utav Hanna i mig. Hon har stulit min stjäl...Då vi har spenderat alltför mkt tid tillsammans dem senaste 5-6 åren. Nu låter det förvisso som att jag belägger Hanna med skuld. Och att jag därtill hävdar att det i själva verket var hon som stod för de ständiga snedvridningarna. Det är ju faktiskt inte riktigt sant, så där faller min teori. Vad som dock är sant är att hon har övertagit min noggrannhet och jag intagit rollen som en slarver. O det passar inte riktigt mig fast jag tycker trots allt att det är rätt skönt. Vad som dessutom stämmer är att dessa återkommande felsägningarna kom upp till ytan senast i lördags, på Stures. "Vad roligt för herrarna att dem tog brons i curling" Christer: "Jaha tog dem brons, ja det var ju jäkligt bra". Lite senare på kvällen dyker till vår stora förvåning matchen i repris upp på storbildsskärmen. Christer (innan sista stenen sopas iväg): "Oh shit att dem lyckas vända detta underläge det är inte dåligt" Det värsta var att dem lyckades inte vända ngt underläge och någon bronspeng var aldrig i några svenska manscurlinghänder. Gult kort för mig. Minst.