blandflingor

Ja Guys&dolls har vi (jag och klanen Gunnarsson) insuperat idag. O man kan ju inte annat än att låta sig fångas utav dess elegans och duktighet, musikalartisternas alltså. Dem är bra och så smidiga i kroppen. Dem har inte alls mina tendenser, steloperadetendeserna. Nej dem slänger ben hit o dit och snurrar så himla oproblematiskt på höfterna. Som om tokstollarna inte gjort ngt annat. Jag däremot kan faktiskt inte ta en svängom med rätt takt. Igår t ex hade vi råplugg på den biten hemma i stadsskogen. Jennie var lärare å visade i takt till indiska toner hur ett slipjärnet skulle dras "Lina kolla här du måste vara mjuk och fatta ett fast grepp kring dina höfter sköte, svank, sköte, svank". Det gick sådär. Tror jag gör mig bäst som publik iaf. Är nog varken en pojke eller docka med närmare eftertanke!

Hygien är ngt som ligger mig ganska varmt om hjärtat. Men ändå hade jag lyckats sätta på mig min nersvettade t-shirt efter avklarad träning&dusch. Hur gick det till? befäster det möjligt vis det faktum att jag inte är någe vidare på just den mest elementära intressefråga eller är jag bara kanske en tankebubbla utan innehåll? jag vet inte riktigt o tror att jag helst lämnar den frågan obesvarad. Jag vill inte vara ett troll med lort tänker jag bara. Nej helst utav allt vill jag vara en utexaminerad socialantropolog som har skrivit en hejdundrande bra C-uppsats om inklusion&exklusion om vi&dom om den tysta rasismen kontra jakten på identitet. Ja svångremmen dras allt hårdare kring min hals å den närmsta framtiden kommer jag kanske inte kunna andas så bra. Ni vet andetagen som glömmer att blåsas ut, dem stannar istället ner i magen o har man riktig otur så stannar det så många där nere att man till slut spricker men har man däremot riktig tur blir dem istället en skara fjärilar som ler åt sin upptäckt, uppoffring och uppsats. Jag siktar på det sistanämnda men benen har redan börjat darra. Jag ska alla fall vara mer noggrann med byte utav träningströja hädanefter, det kanske kan hjälpa mig lite. Att inte gå omkring och utsöndra mer fränhet än nödvändigt.

Oh typiskt! Jag kom precis på att Torsten har ju namnsdag idag och teknikern som hjälpte mig med vår router hette för tusan Torsten. Fast jag sa inget! Tänk vad glad han hade blivit fast å andra sidan hjälpte ju inte hans vägledning varken mig eller routerns liv ngt vidare. Router står fortfarande där o blinkar med alla lampor o jag lyckades köpa ngt konsigt program i jakt efter en fil den där Torsten skulle ha skickat. Typiskt! och jag som inte gillar konstiga program, och speciellt inte om dem kostar 37 dollar och inte går att använda. Men det är trots allt ngt visst att slänga ut pengar på den totala onödigheten. Du triggar mig

Vi bor ju tre stycken i vår tillsammanshetlägenhet, med varsitt rum. Eller jag har en sovalkov med gardiner som dörr och friska fläktar som fladdrar vid min kind- så här års. Hanna har fått rummet med dörr men fick stå över fönstrena, det är ju ett förråd. Förråd är extra förrådliknande när snö står upp över öronen på dem stackars gluggarna som ska föreställa ngn form av fönster. Men mest synd är det nog allt om Jennie, även kallad "the warderobe woman" av sig själv. Hennes boning är en garderob med 50 cm vingbredd. Den är ganska liten alltså. Så liten att hon inte får plats med en säng utan har byggt en liten koja av madrasser där inne. Jennie var ändå relativt okej med det hela tills häromdagen. Hennes koja hade börjat mögla. Så nu är hon kojlös, sänglös men som tur är inte sömnlös. Hon har tagit vår soffa i besittning och ja som t o m erbjöd henne att sova skavfötters! Jag undrar dock hur länge vidundret kommer ha soffan i sin ägo. Ja det är det som är det läskiga- att ingen vet säkert. Precis som med horoskop.

Gunnarssonskorna och jag har idag lekt i snön som det så fint heter. Jag tänkte ta med mig min kamera ut och föreviga en sån där dag som bara är fluffig, vit och och mjuk med vind. -Gör inte det jag tror det är ganska stor risk att du blir mulad!. Okej, schysst att ni ändå förbereder för mig smärta kompisar. Å det blev jag, det blev precis den där känslan som man fick när man var liten. Jag antar att jag inte var den enda ungen som stoppade huvudet i en hink och tävlade vem som kunde hålla andan längst. När det känns som pannan ska explodera och det 3,5 kg tunga huvudet helt plötsligt blivit viktlöst då hela skiten har domnat bort. Ja o gårdagens mascaran rinner med strida strömmar ner för dem rosa kinderna. Precis en sån intensiv mulning blev det. Och folk klagar på snön den gör ju iaf så att man får känna livet, och få känna sig vid liv, jag lever för jag är mulad ända in i märgen. Det tycker jag är ett ganska bra kvitto.

Idag fick jag en påtryckning ifrån poeter.se "KOm igen skriv ngn rolig dikt, du kan ju inte bara förvänta dig att kunna vara medlem utan att bidrag ngt till sidan fattar du väl" (kankse inte skrev just detta ordagrant men...iaf). Ja å så var det så himla bra att just idag blev verkligen en liten limerick satt till världen, högst ofrivilligt. Den bara hade bestämt sig för att komma ut o göra andra människor lyckliga så då tänkte ja att då får den väl göra det då liksom. Ja det ska ju inte förringas att viss influens kommer givetvis från poeternas kung Bore. FÖr det hela ägde rum på den mest oväntade plats "i ett sms rätt o slätt". Något som började som ett simpel litet tack, slutade i en hymn. Sånt gillar jag. Ungefär såhär lät det: -Tack så himla mkt för jag fick låna din bok - delad glädje är dubbel glädje - Åh McCracken (bokens författare) mitt hjärtas monolit. låt oss glömma att vår kärlek är på kredit. med dig i mina händer vi flyr till fjärran länder. så evelina inte oss kan separera. hon kanske gillar dig men jag gillar dig mera. -Åh låt du McCracken, Alf dig ej förleda. Er närhet är blott på prov. Han är stor, stygg och rentav en bov. Jag skulle vilja kalla det bokarov. P.s Jag saknar dig som mest en freda.

Den 17 februari. Det säger egentligen inte så himla mkt mer än att idag fyller min klasskompis från trean år (en klasskompis som jag inte har pratat med på ca 10 år men minnet utav henne sitter tydligen kvar), det är sisådär 1 och en halv månad kvar till vårdagsjämningoch och en dag utan ett förvärvande utav ytterligare svenska triumfer. En hopplös askonsdag (fettisdagen var tog du vägen?). Det måste ju innebära en eminent dag för de goda gärningarna- dem där gärningarna man vanligtvis tänker att man bör ta sig för men dem glider liksom likt sand emellan fingararna-bort och förbi. Nu är du iaf äntligen här min askonsdag med hopp om en bättre värld som referensram. Ja för idag när jag och HAnna åkte till gymmet skuttade hon så glatt ur bilen (med noga samråd dessför innan givetvis) och räddade en stackars rullstolsbunden man vid namn Niklas som hade med näsan först kört rätt in i ett bullerplank. Och inte kunde ta sig loss. Där kom vi som den räddande ängeln, eller jag satt ju i bilen och manövrerade. Men allting har sitt pris; på vägen dit halkade Hanna själv in i bullerplanket och har hädanefter en brutalt skadad axel/arm på köpet. Det är synd om människorna så sant som det är sagt. Sen undrar jag lite över dem där 6 miljoner semlorna som åts upp igår, räknas det med wienersemlor? För egentligen är väl det endast en kusin- annan klädnad och annan insida. Och ja det är ju minst lika synd om semlorna som de tär om människorna...

Fan vad bra vi är. Vi är bra för Sverige vann, vi vann&vi är bra, svårare än så behöver det inte bli. You nailed it Ferry! Mitt i prick! Men så tänker jag lite på det som Abdi sa-"Hanna, du är inte Sverige. Du är Hanna" Vi kanske ändå inte ska glömma det. Det är underbart att rida på vågen "glädjevågen, allt det bra&lättsamma". Men sen när det går åt pipan då är vi inte Sverige anymore. Då är det Han eller Hon och kollektiv blir plättlätt individ. Fast jag för min del gillar dessa vågor, vågor som så böljande sveper in på en solig strand (med en piña colada handen helst).

jag har spelat ett sällskapsspel, Twister. Vilket går ut på att man har en matta (format 2x2 m) med en mängd färgade cirklar på, man har ett spelbräde med en tillhörande pil. Denna pil ska snurras för att avgöra vad som ska ske under spelets gång, t ex höger hand i röd cirkel. Därefter placerar man följdaktligen en kroppsdel i den utnämnda färgcirkeln. Och sen sitter man i skiten. Man får ju liksom ingen ordning på det&kaoset välkomnas (med viss motvillighet dock). jag har tittat på tv också "nobody puts Baby in a corner" och "I am changing my sex". Detta i sällskap med mina asylsökande vänner. Ja vad jag vill komma fram till är att det är dem som anses knepiga, open your earway!

...Amen. &jag är rätt och slätt en utav dem, en utav "tillsammanspersonerna" en utav tillsammanshetens förgrundsfigurer skulle man nog kunna säga. Men samtidigt tänker jag att är det inte i gruppen som man kan känna sig mest ensam? Enligt mitt tycke förefaller det på detta vis. För om jag fogar mig till normen, ja då slipper jag vara ensam. Men inte annars, annars om jag vägrar ja då stänger du nog ute mig. Men hur mycket är vi egentligen beredda att offra för den idylliska två/9 miljonersamheten? hur mycket är det egentligen värt? Ja vet att det är värt en hemskans massa, men tänk EGENTLIGEN. Ibland tror jag att jag verkar vara beredda att lämna dig eller snarar mig för att få vara som dig och som er och slippa vara den som inte är som det anses att man bör vara. Men sen brukar jag ändra mig. Sen i gruppen kan man känna sig rätt uppgiven också. Typ när man ska göra ett grupparbete, dem kan vara asajobbiga o man vill inget annat än att vara ensam eller iaf en reducerad sammansättning utav individer. I can tell you!

Idag försökte jag mig på att bli spådd. Utav Hanna. Ja alltså resultatet blev jag ju inte så hänförd utav men kanske däremot tanken som frankerades på brevet. Tanken som inte stannade vid vad jag gör, utan hur jag kommer att göra det. När jag kommer att göra det och varför jag kommer att göra det. Du är flyktig du lilla tanke men ack så värdefull, och så fylld utav förväntan. Hmm man vill ju liksom slippa gå omkring i ovisshet och dis -Jag förbereder mig med dubbla sockor ikväll. Varför frysa när man inte behöver, tänker jag. Fast då kanske man trots allt hade gått miste om en del, om ett par skratt t ex. Ja då hade jag ju t ex vetat att bordets gänglighet hade berott på ett par lösa skruvar o skruvat dit dem istället för att förbanna vårt bord. Vårt runda bord, som alla riddare som vi äger. (Ja, vi står för ett jämlikt hushåll o ämnar lägga stor tyngd vid just placeringen utav deltagarna kring bordet. Det ska vara runt) Å jag hade definitivt inte ringt hit en bärgare för att hämta min ledsna bil om jag hade kunnat kikat ner i kaffesumpen å sett hur den på pin kiv skulle låsa upp sig när vi står och ska slänga på jävelskapet på bärgningsbilen. (Pinsamt!) Ja det är nog det enda jag hade lämnat ogjort denna dag om jag bara hade vetat. Om Singoalla hade stuckit till mig lite tips i tid. Men det verkar onekligen som om kaffesumpen obönhörligen ska ligga där, och bara vara tyst. Bara förmedla det den vet postumt... trots att du är så begärlig.

Precis lika hjälplös som Teddan Gärdestad kände sig när han sjöng den låten, ja så hjälplös kände jag mig häromdagen. Fast på ett skenande tåget. Och det är inte ens en metafor (Hanna ser du,). Jag blev helt enkelt bortförd utan pardon till Vårgårda. Vars min väns kommentar löd "Kul, det dem är kända för är väl sina toaletter liksom, du måste få en fet ersättning för det". Men det var iaf så oerhört brutalt du lilla tåg utförde det på, sket i att öppna dörren. Och där stod jag eller snarare sprang från dörr till dörr med svett lackandes i pannan. Och paniken kom över mig, nej inte riktigt men fy fanken vad tråkigt och så sparkade jag symboliskt luften i ren tonårsprotest för att uppvisa mitt missnöje. Men inte till någon nytta överhuvudtaget. Jag stod fortfarande där på väg åt fel håll och det enda jag kunde göra vara att tänka på vilken himla tur att det faktiskt stannar i Vårgårda å inte först när vi på tåget nått typ Hallstahammar, får då hade jag ju verkligen hamnat i klistret. Sen bjöd Pressbyråmannen mig på en kanelbulle och så var det värt besväret

Sjung om hur ont det gör att bli lämnad, sjung om vägsalt, sjung om din ostoppbarhet i egenskap utav att heta Ola. Ja, sjung dig hela vägen till Stockholm vettja. O det gjorde dem också. Det var ett intressant inslag i en helt vanlig lördag, ett melodiskt inslag med lite festival. Ja och för första gången i mitt vuxna liv så röstade jag, två gånger utav bara farten. Jag hade velat gå tillbaka till att bli en riktig schlagerfantast, precis så som jag förr. Då man visste allt det där viktiga om alla deltagare i var års uppsättning utav längtare. Dem som mest av allt bara vill stå där i starkt blinkande sken på en scen och få fylla sina tankar med drömmen som dem så innerligt önskar. Sån kunskap tycker jag är värd att föreviga. Men istället får jag sitta här, precis som förra söndagen och vända och vrida på huruvida den sjunde byggnaden i World Trade Center incidenten var en avsiktlig rivning eller ej. Jag har tappat suget på dig du fula byggnad faktiskt. Jag gillar inte skyskrapar och speciellt inte om dem är grå. Men ändå sitter jag här och filosoferar över terrorismens vara eller ej. Och jag som helst av allt bara vill tänka på melodifestivaler och sånt.

Jag har idag en bilnyckel men inte en bil. Det är jätteretligt, alltså den står ju där nere på parkeringen men jag kan inte öpppna den för om jag ahr dragit rätt slutsats har batteriet tagit slut i låset. Ja det låter jättekonstigt och jag känner lite att det inte riktigt får gå till så. Nej, nu missade jag först då att ta mig till stationen med bil, ja då får det ju bli buss men den missade jag också så jag fick gladeligen gå men då missade jag pendeltåget så jag fick ta det vanliga tåget men då missade jag istället min spårvagn så jag kom ju lite sent. Jag sen när jag kom tillbaka till kära kära Alingsås så skulle jag ta bussen hem men då tåget var försenat missade jag bussen hem så jag fick gå. Och så gick jag där md modd upp till stövelskaftet och beslutade mig för att besökta Renault för att be dem greja till nyckeln på ett tjusigt sätt men då hade jag ju precis missat teknikern, han hade kilat hem. Då kom jag på jag går till Preem för att försöka fixa min bilnyckel själv istället och eftersom det drog ut på tiden missade jag bussen hem från Preem också. Så nu sitter jag här på golvet i hallen med datorn i knäet och begrundar dagens alla missar. Och kikar lite föraktfullt emot min nyckel som inte fungerar. Men jag tycker ändå lite synd om den. Nyckeln alltså. För den är ju onekligen inte en nyckel längre utan bara en identitetskris.

Jag håller på att kasta upp, ge upp. Vi har nämligen, bestämt och helt riktigt bakat kladdkaka idag, vi sänkte en sats för 16 personer. Det är precis så det ska vara, varför stanna vid lagom då man fortfarande vill ha lite mer. Nej vad fasen här i detta hus löper vi hela linan ut och trycker, pressar och motar in den sista självande slatten bara för att. Bara för att vi inte ville vara lagom och bara för att vi kan helt enkelt inte kontrollera oss själva. Därav I am about to throw up. Tillägningsvis körde jag ner på en parkering idag men kom inte upp därifrån, stucked in a moment... tills två starka män kom. Ja som sagt ni kan hyllas i en oändlighet, i bland.

Det här med World Trade Center, ja det håller jag på med nu men jag får liksom ingen logik i galenskapen. Varför kan vi inte bara vara vänner hörrni, då hade jag sluppit sitta här med huvudbry om vem som gjorde vad och ja då hade vi kanske inte behövt hålla alla dem där tysta minutrarna bara för amerikanerna & inte för irakierna utan kanske inte några över huvudtaget.