blandflingor

Efter en magisk sondag. Efter en riktig frukost (varken ris med fisk eller tappa lappa= vitt brod i form av baguette med sardinfyllning o majonnas) bestende av kaffe, yoghurt med frukt o rostat brod med marmelad begav jag mig med mina tyska vanninor till Senegambias beach. (Vi fick forst overtyga mina gambiska vanner att NEJ!! ingen lunch innan stranden) Jag vare denna dag kande jag att mina batterier var aterigen uppladdade och jag kande mig oerhort redo att mota en ny miljo o arbetsplats. Nu vantade en vecka pa gambias enda sjukhus som aven utfor forskning, jag var taggad. Kl 22.15 "Forresten imorrn ar du ledig, du far borja pa tisdag". Sablar tankte jag men da hade jag iaf tid att beoka krokodilfarmen o kela med dem sma rackarna, ja jag har t o m bildbevis.Entraget satt jag pa mandag kvallen o vantade pa att telefonen skulle ringa o jag skulle fa en bekraftelse p att jag kunde ga till sjukhuset pa tisdag morgon. Givetvis gick dessutom strommen o mitt batteri pa mobilen blinkade rott, nehe blir det ingen sjukhuspraktik imorgon heller tankte jag trumpet (o efter forsokt ringa sjlav till Ousman 3 ggr utan resultat). Kl 7 studsar jag upp ur sangen for att reda ut saken men fortfarande inget svar kl 12 ringer Ousman o sager att jag kan ga dit o borja bara jag pratar med Mr Chrno forst. Jag springer nastan dit, till mig i trasorna over att inte langre behova spendera ytterligare en dag hemma i Ousmans kusiners compound o laga mat (det ar tydligen nagot bland det roligaste som finns). Nar jag val ar dar visar det sig att Mr Cherno ar pa mote o jag sitter snallt o vantar i 1 h. 3 h senare ar alla papper ifyllda o imorrn gor jag min forsta dag pa MRC, det ska fira med en kall julbrew ikvall :) Hurra!!

Det har allt varit en omtumlande vecka,trots allt. Och som det tydligen ska vara nu nar man befinner sig i The Gambia. Veckan borjade daligt nar de forbenade gambianerna lurade mig pa stor summa taxipengar, en tur for 7 dalasi betalade jag 50 for o holl god min. Men man lar sig av sina misstag sa no more av den varan. (Egentligen betalade jag ju da med andra ord 10 kr istallet for 2 kr, men det ar fult att luras, det ar vett o etikett jag ar ute efter). Sen ar det en hel hog av andra lurendrejjare som jag kommit i kontakt med, eller vad man nu ska kalla det. Det ar tydligen nagon form av oskriven regel om man bjuder med sig nagon har i Gambia sa betalar man for den. Ok, jag bjod med mig tva av mina vanner till Serekunda for lite shopping o betalade deras lunch o taxi. Men det betyder val inte att jag maste borja kasta pengar over dem? Innan jag visste ordet av det hade jag akt pa att betala deras nya handvaskor deras lillebrors kommande lunchpeng. Men sen fick ajg satta ner foten (sa dar bestamt jag gor, ni vet).

 

Ja far kanske halla mig borta fran dessa marknader nar jag ackompanjeras av vanner utan pengar tankte jag sa slipper jag problematiken.

 

Dagen efter och vi ska till Senegambias nattklubb, "Lina, jag vill ha det har armbandet, jag vill ha den har maten, jag vill ha en ny klanning till nattklubbsbesoket o for det forsta du har ju inte gett oss pengar till entren. Men herregud nu far det vara bra tankte jag och beslutade mig for att ga till inte mindre dyrt stalle om jag uppenbarligen ska betala intrade for 3 st. Da for det bli WOW, Bob Marley firande klubben dar glasogonen immade igen av all svett (om jag hade haft nagra), dar rastaflatorna smatte som spon i min nacke (blandade med svett o konstiga utsmyckningar), det var rough. Men det ar tydligen priset man far betala om man inte vill betala en formogenhet for hela sallskapets intrade.

 

Jag hade ju aven mina tyska vanninor i slaptag, som betalar for sig sjalva o ger mig lite andrum i alla kulturella aventyr jag far erfara. Jag blir fullkomligt utpumpad o kanner mig lite som en svart get som inte riktigt har blivit skolad in i livsstilen har i Gambia an. Men det ger sig val, hoppas jag. Lagom till jag sitter pa planet pa vag hem formodligen!

Ja, da var annu en arbetsvecka avklarad och dags att utvardera. Bijilio Medical Center med den mullvadsliknande kvinnokarln o tillika doktorn Touray har nu langre ingen forvirrad svenska kvar hos sig. Det ar med blandade kanslor jag anda lamnar denna privatklinik. Uppvaknandet jag fick pa mandagmorgonen var hart och bryskt. Har fick man minsann inget utrymme till observation och sa fort man skymtade Dr Touray i sin vita rock stallde sig all personal i givakt samtidigt som man forsokte se upptagen ut samtidigt som man skulle vara tillganglig att assistera doktorn, en ytterst fine line det dar. De 2 forsta dagarna hade jag angest o ville saga upp mig fran min tjanst. Ja, for det var precis en veckas tjanstgoring jag blivit inlurad i. Nu hade tydligen ledningen gett personal ledigt sa jag skulle tacka upp for deras franvaro. Utan en minut bredvidgang ar det svart att kanna att man gor ett gott jobb pa ett afrikanskt sjukhus kan jag intyga.

 

Efter ett antal pikar och misstag utforda lyckades jag dock att ta mig igenom aven denna arbetsvecka och bli en brittisk sjukskoterska kamrat rikare. Hon heter Laura o bor i Kololi, dvs valdigt nara mig. Hon bor i ett riktigt hus, nar jag entrade hennes propery blev jag forstummade. VA? en matsalsgrupp i rustikt furu, en toalett med inkluderande toapapper. Det har ar ju en saga for bra for att sann o det ar lustigt vad fort man vanjer sig vid andra levnadsforhallanden. (Wide-screen-tv, upphojt till 2). Det har stallet hade jag kunnat spendera mkt tid pa, tillsammans med Laura, pojkvan o 4 getter. Men istallet begav vi oss till en pub som lag i anslutning till Bakaus strand, havutsikt och en kall ol (julbrew), jag har da allt haft tyngre stunder i mitt liv. O vips sa var allt slit pa sjukhuset vart besvaret

Nu ar antligen denna helvetesvecka till anda o nu ska kosan ater styras mot Kartong. Ousman ska komma o hamta mig mellan 4-5 o hoppas innerligt inte att det gambisk tid utan Lina-tid. Jag kan efter denna vistelse trots allt stoltsera med att vara ett par kilon rikare av gambiska erfarenheter. Jag har ju traffat kompisar, det gor mig glad. Praktiken ha varit fylld av nya upplevelser. Barnet oppnar inte munnen, nej men da haller vi for nasan sa ska du nog se att han oppnar munnen till slut. Man som kommer konkandes pa halvt avtuppade (och helt avtuppade med for de delen) anhoriga o slanger upp dem pa en bar. Och sjukskoterskan sitter i godan ro o skriver klart sitt sms, "Gambian time" rader alltsa aven inom sjukvarden. Visst ar jag inte kand for att vara ngn som stressar upp mig i onodan men aven jag har mina limits, nu star t o m jag o trampar otaligt, men radlos vet jag inte i vilken trad jag ska borja dra i. Den sprakforbistringen som gor sig gallande ar i vissa lagen ganska pafrestande. Trots att engelska ar Gambias officiella sprak ar det manga som inte beharskar det sarskilt val. Dels pga ointresse men aven pa pga att de aldre kanske inte fatt mojlighet att ga i skolan. All undervisning i skolan sker ju trots allt pa engelska. Nar jag da ombeds utfora vissa saker o inte kan kommuniciera med patienten tar jag hellre ett steg tillbaka o later nagon annan utfora det. Det ar nagot som alla ssk inte kan forsta. 

 

Bortsett fran en galen gambian som hela tiden insisterar pa att jag ska bjuda honom till Sverige, eller gor atminstone som den dar Schweizaren, kop mig en tv. Den Schweizaren var ju visserligen inneboende hos honom i 6 mander o MAN. Tror dem hade lite fler trevliga stunder an vad vi har haft. Sa fort Anika forts pa tal har han borjat skrika at mig och varje dag vi har gatt till vardcentralen har han gatt nya vagar. Man undrar ju anledningen, for nar jag sen gick vagen pa egen hand insag jag att den var en piece of cake (trots mitt daliga lokalsinne). Men det ar till trots inte bara jobbiga saker som har agt rum har i Brikama. Rosedrickandet pa Monas veranda som var tackt med bougainvilleas ar nagot som ska kunna gora mig lycklig i hjartat ett tag. Jag har atit 1 och en halv Bounty (den ena halvan tog min trevlige husvard, utan att fraga :( ) och jag har prutat loss pa en craft market. Snal som jag ar, kanske det det basta minnet harifran :)

 

 

 

Som jag skrev var ju inte mina forvantningar hoga pa denna man. Tyvarr besannades mina farhagor. Praktikdag 1, allt ska vara planerat o klart in i minsta detalj. Vilket givetvis inte stamde. Nej, de forsta tva timmarna spenderas sittandes pa en trastol ivantan pa att fa klartecken (Hej trasmak). Min sk van hade tydligen slarvat lite med inskickandet av papper, sa till foljd av detta blir jag endast tillaten att vara har pa Brikamas vardcentral och observera, tusan! Mitt i all besvikelse ser jag en blond skapelse skrida forbi utanfor i korridorerna. Ja, en tibab, o mkt riktigt dar dyker tyska Anika upp, hon arbetar som voluntar har och mottager mig med oppna armar. (O)lustigt nog ar min husvard mkt nyfiken pa varfor Anika var sa angelagen om att prata me dmig o kunde inte alls forsta nar jag forklade att det alltid ar skont att traffa o prata med nagon mer som befinner sig i samma situation. Man ar ju trots allt i ett annat land md en ny kultur. Ingen forstelse. Endast ett mutter om att hon minsann borde fragat honom om lova forst. Okej.

 

Om dag 1 var olustig, var dag 2 olustigheternas fornamn. Jag o Anika sitter pa en bank o smider planer om en playdate, da dyker han upp med svart ogon o beordrar mig att ga tillbaka till mitt jobb. Nej du, de gubben gar inte, aven en tibab behover faktiskt en paus ibland. Med svansen mellan benen far han ga tillbaka till sitt egna arbete medan vi avslutar vart samtal. Planen ar att dagen efter, mayday, ska firas inne in Banjul. Det ar tydligen en folkfest. alla ska ju dit. Som tva lydiga flickor tyckte vi det kanske kunde vara smidigt o folja regelverket har i Gambia o fraga om lov. Innan ens meningen ar avslutad har helvetet brutet loss o det slar askblixtar ur hans ogon. Med hyttandes finger i vara ogon skriker han att Anika bara vill utnyttja mig o att jag ska halla mig borta fran henne. "Hon ar en rasist som hatar oss alla". (Pa mandinka utbrister han aven i all frustration att han vill sla till Anika). Ovrig personal kommer till undsattning o forsoker att avleda denna tokiga man men han ar ur sina sinnes fulla bruk.

En aningen snopen och graten i halsgropen, gar jag hem. Men skam den som ger sig...

 

Ett par telefonsamtal senare sitter jag, Anika, hennes tyska van Mona och deras gambiska van Lamin i en buschtaxi till Banjul dagen efter.