blandflingor

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Men blomstertiden var här en kort sekvens och vände sedan åter, to a better place (kanske). För här vankar vi av och an, sneglar ut genom den neddragna persiennen på morgonkvisten men allt den lilla väderkonungen vill ge oss är blåst och ett förbankat vulkanutbrott på Island. Hur tänkte du där? I panik rusades det för att köpa sommarkläder (för si så där en månad sen!!!)för att få användas två ynka gånger (nu ligger dem där intryckta bakom tjocka tröjor, för det är tydligen den utrustningen man behöver). Och jag väntar. Jag längtar efter dig, din värme och mjuka beröring kära sommarvind. Ja åhh vad jag bara väntar ut. Väntar på tiden, att det ska bli den 1 juni och jag kan få sitta och svettas över 5 sidor tentafrågor om hormoner och diverse saker man bör veta vid det här laget. Väntar på bebisankomster och väntar på Barcelona-strapatser och på mustascher som ska rakas av. Det kommer bli bra det här. Det vet jag.

En färgpalett där alla färger ler. En strimma skratt och två&tre (du bubblade). En röst som skvallrar om äkthet. Äkthet, ärlighet och älsklighet. Du sjunger sånger och vävisar men bara visar. Med krokiga vägmärken. Och du märker mig. Tre rader kärlek, tre rader sorg men även tre rader lycklighet på något vis. (Lycka är att få ha varit en del i ditt liv) Till en början var det dessutom tre rader ångest. Ångest över att inte känna att orden liksom inte klarar av att inringa en fantastisk personlighet. Ångest över att inte vara tillräckligt mycket skrivna-från-hjärtat-rader, ångest över att inte de skulle kunna läsas upp på en begravning. Men jag läste dem. Jag läste men har ingen egentlig aning om vad jag faktiskt sa (om det inte hade varit för att jag har det hela dokumenterat då vill säga). På något sätt blev jag emot alla odds ändå befriad där jag stod. Darrande på rösten. Och en utav mina finaste stunder. Med dig, Susanne.

Idag hade vi ett spontan kalas för vår allra käraste Linda. Ballonger, tårta med ljus, färgglada glas och muggar. Precis som det ska vara när någon fyller år. För fina färger innebär ju skratt. Jag älskar glada kalas. När man leker lekar och låtsas vara en liten gris när man skrattar (det gjorde du bra Jennie). Och när kalaset var slut var det liksom som om vi hade haft det lite för bra. Lite för mycket godsaker och trevligheter. Stuffed av allt det där bra kickar ett ihärdigt illamående in. Och precis som Hanna skulle ha sagt "Nu fattar jag ingenting!"

Det var så fint. Solen sken och gräset lockade. En såndär vanlig onsdag. Nyss hemkommen från skolan och Hanna utbrister med stor övertygelse idag ska vi till skår. Vi ska dricka rosé på en filt och höra hur vattnet kluckar. (Slår emot stenarna och andas in friheten). Pessimist eller snarare realist som jag är insåg jag att det kanske inte riktigt skulle kunna bli förenligt med verkligheten. Ja, de där stora mörka molnen hotade om helt andra saker än rosédrickeri på en filt. 2 timmar senare och Lotus sitter i cykelkorgen. Allt var planerat och klart in i minsta detaljen "Kör mot skogen".(Molnen hänger strax ovan våra huvuden med sura miner) Och likt rebellisk tonåring frigör sig den första knallen från himlen däruppe. Oj. En förvarning om vad som väntas skulle sändes till oss 1, 2 och 3 gånger. En förvarning från någon. Surmulet trampade vi tillbaka till det som kallas hemma. Parkerade cyklar och insamlade prylar, samlades Hanna, Jennie, Lotus, Lilja och jag under ett litet tak. Det var så fint. Himlen öppnade sig som om den hade väntat på oss. Som om någon hade väntat in oss.

Jag har återupptäckt ett ord, palett. Ett ord som är ett ord som ni vet man måste le för att kunna säga. (Le med hela kroppen) Så säg mig lilla palett varför denna blysel? Reunited and it feels so good! Paradoxalt nog skedde denna återuppståndelse under kanske mitt livs mest sömnpillriga timmar, en 6 timmars endokrinologiföreläsning. (japp, precis lika tråkigt som det låter). Alltså det verkar handla om anti-kisseri hormoner och andra hormoner som påverkar andra filurer i en evig katt-och-råtta-lek. Fast dubbelt så invecklat och ungefär hälften så roligt som jag har framställt det. Så satt jag där på främsta raden och hade liksom lite gett upp. allt. Föreläsarens mun är bara en oändliga massa rörelser och orden missar diverse hammare, städ och stigbyglar i mina öron (jag tänker i mitt lilla förvirrade huvud om det ändå var jag som sa med tindrande ögon och en nästintil deperation i rösten " lär mig mer, jag MÅSTE veta allt. Fast det var inte jag, inte denna gången heller) I stället ägnade sig mina små grå åt att studera min grannes avbildningar utav människorövar. Så helt plötsligt dök du upp, du lilla ord, palett. Och allt var liksom mödan värt. Alla synder var förlåtna, jag blev inte ens arg när jag stod där en timma senare och väntade på det förbannade tåghelvetet som som vanligt hade fått tjall på tråden, rälsbrott i alingsås, blä! Men inte ens det kunde förstöra min dag, ja jag vet "din sjuke jävel". Men palett är fint.

och 6 månader senare är jag här igen, här för en tid. Tid att tänka och tid att fundera. Att sammanfatta 6 månaders frånvaro är ju givetvis även mig övermäktigt. Jag tänkte iaf så här att känslor och känslosamma stunder det är då. Då jag inte har varit här utan bara behövde krama och få kramas. Tiden då jag plötsligt slängde mig ut i ett och två och tre äventyr. Äventyret med er mina hjärtats änglar- ni vet det där i Berlin. Då vi skrattade så vi grät, lunchade med Darin, kikade på Berlinmurar och studerade isfläckar. Det var då jag blev en erkänd "farbror" om man frågar Jennie och det var då återigen jag fick känna vad vänskap är. Den varma. Ja visst var det även så att jag numer även åker till göteborg varje dag. Jag åker och slumrar på pendeltåg och inbillar mig själv att jag kommer bli en fantastisk sjuksköterska. Ja sånt tänker jag. Under dessa dagar har dessutom kärlekar tillkommit och kärlekar lurat ut på egen hand. Utan oss.