blandflingor

Ja, da var annu en arbetsvecka avklarad och dags att utvardera. Bijilio Medical Center med den mullvadsliknande kvinnokarln o tillika doktorn Touray har nu langre ingen forvirrad svenska kvar hos sig. Det ar med blandade kanslor jag anda lamnar denna privatklinik. Uppvaknandet jag fick pa mandagmorgonen var hart och bryskt. Har fick man minsann inget utrymme till observation och sa fort man skymtade Dr Touray i sin vita rock stallde sig all personal i givakt samtidigt som man forsokte se upptagen ut samtidigt som man skulle vara tillganglig att assistera doktorn, en ytterst fine line det dar. De 2 forsta dagarna hade jag angest o ville saga upp mig fran min tjanst. Ja, for det var precis en veckas tjanstgoring jag blivit inlurad i. Nu hade tydligen ledningen gett personal ledigt sa jag skulle tacka upp for deras franvaro. Utan en minut bredvidgang ar det svart att kanna att man gor ett gott jobb pa ett afrikanskt sjukhus kan jag intyga.

 

Efter ett antal pikar och misstag utforda lyckades jag dock att ta mig igenom aven denna arbetsvecka och bli en brittisk sjukskoterska kamrat rikare. Hon heter Laura o bor i Kololi, dvs valdigt nara mig. Hon bor i ett riktigt hus, nar jag entrade hennes propery blev jag forstummade. VA? en matsalsgrupp i rustikt furu, en toalett med inkluderande toapapper. Det har ar ju en saga for bra for att sann o det ar lustigt vad fort man vanjer sig vid andra levnadsforhallanden. (Wide-screen-tv, upphojt till 2). Det har stallet hade jag kunnat spendera mkt tid pa, tillsammans med Laura, pojkvan o 4 getter. Men istallet begav vi oss till en pub som lag i anslutning till Bakaus strand, havutsikt och en kall ol (julbrew), jag har da allt haft tyngre stunder i mitt liv. O vips sa var allt slit pa sjukhuset vart besvaret