blandflingor

Men så var det ngt som talade starkt till mig idag såsom många andra dagar iofs men rösten sa "För fan du måste blogga idag" så du gjorde jag det om dem här nya aladdin hjärtanen med jordgubbsfilling. Hur tänker ni där egentligen ni som tänkte, eller tänkte ni överhuvudtaget för vem sjutton vill känna smak av jordgubb när man har köpt choklad? Eller inte jag iaf och jag hoppas för allas bästa att det blir en kortvarig vistelse för den där. Sen en annan sak jag ska passa på att uppmärksamma är all denna avsky som icke-facebookanvändare utsänder. What's up med det egentligen? Jag tror det handlar om att ni bara är avundsjuka på att ni inte är med i din stora gemenskapen erkänn nu era odågor! Jag lovar jag ska inte berätta det för nån. Viva la facebook

Jag satt härute i vad som kallas Mjäldrunga. Med en blånad till tå (fotbollens fina inverkan), en 398000kg tung hemtenta vilandes -ni vet det där beryktade oket- på mina axlar& en famlij i upplösningstillstånd. Hund vid namn Bakunja är nämligen bortsprungen "Rewarded $500, dead or alive". Mitt i all misär slog det mig att mitt medlemskap på poeter.se allt ska få sin beskärda del utav uppmärksamhet idag. Ja det berodde nog mkt på att min hymn jag har publicerat där gjorde sig påmind, någonstans långt där bak under alla andra tankar dök den upp och ville visa upp sig sa den. Så då gjorde jag det. Jag gillar den för känslor förstår man ju på bäst när det är ens egna. Brinn Dagsländepromenader med miljontals flyktiga steg& fingerfärdiga ben Brinn, hundratusenklassens vackra ord med en explosion av sånt sånt som river ut&in på skinn eroderar sönder anletsdrag flodsvallningar, eldsvådor&hjärtan med variabla slag Hej taggtråd, i din sköra kostym jag tänkte, vad vore du utan dina trogna bundsförvanter? men vassa attribut jagar måhända flyktstegiga, felstämda främmandsverkliga fötter. En fot med den egensinnliga kraft. Bortom alla fjärrors vidd. Då Brinn är hundratusenklassens svar till den sönderfrusne med gnistor, strålar& sken svaret till det sår som fortfarande omges av sitt skimmrande hölje som skrattar&ler trots trasiga kanter.

Jo barn och sånt. Det är ju ett intressant samtalsämne. Idag var jag hos min kompis som har har lyckats med konststycket att producera hela två stycken inom loppet utav ett och halvt år. Och jag kan inte annat låta mig fyllas utav beundran utav er stolta innehavare utav mini-me's. All denna tålmodighet och förståelse ni innesitter trots sömnbrist, läckande bröst, kroppsdeformation, påtvingad förändringar av matvanor etc etc. Nej jag delar liksom Lotus gör, en viss osäkerhet vid kontakt med dessa små oklara sötnötar, man vet liksom inte riktigt hur man ska bemöta dem och helst av allt vill man gömma sig under en stol och låtsas att det regnar, det blir liksom lättast så. Man vet ju aldrig, min närvaro kan ju sluta lika katastrofalt som det gjorde för Jennie när hon hade hand om sin kompis marsvin, hon satte sig på det. Att Hanna därtill inte skräder orden utan med övertygelse hävdar att jag minsann inte var nån vidare vacker uppenbarelse som barn utan snarare var ett ful-sött litet rödhårigt troll med en ankomstvikt på 5 kg (som om hon har ngn uppfattning tänker jag?) gör mig ju inte mer triggad. Men det gör nog iofs inte så mkt. För vi, jag och Hanna fattade nämligen ett gemensamt beslut idag, att vi skulle börja dejta efter vi hade avlagt examen vilket är julen 2011. Vi kanske ändå tar det där med barn nån gång efter där då.

Häromdagen träffade jag min fina vän Maria som ska åka till Frankrike. Maria sjunger i gospelkör och är så där alltid en fot i luften. Det gillar jag med henne. Igår träffade jag min lillebror han är lite utav Marias motpol slåg det mig då, han är mer två fötter nerborrade i backen och skulle aldrig drömma om att ställa upp i en gospelkör (om jag får göra en bedömning utifrån min nuvarande kännedom kring min lilleror) han är ett litet musikbarn som inte riktigt kryper ur sitt skal. Jag är så himla stolt över honom för han är nog allt det där som jag inte är. Han äger så mkt finfin substans men delar bara med den till en ganska smal skara utav människor. Hmm alltså vad jag säger är att jag gillar han kanske så mkt för att han får mig att känna speciell. P.s Daniel glöm inte att du har lovat mig med lite design utav denna sida ;)

Den här dagen har varit fylld utav omtumlighet skulle man kunna säga. Ja för dagen började med att jag tumlade runt på blanka skosulor- och ända ner i diket. Aj aj aj. Och alltid lika pinsamt, bestört reser man sig upp och samlar ihop tappade saker och stolthet. Varför känner man sig så sårbar därnere i backen? Ja precis lika sårbar som när man står framför klassen och presenterar sin forskningsdesign/frågeställning "Please don't kill me, jag är fredlig". Nu avrättade dem mig som väl var inte och ja jag blev faktiskt inte så värst rödflammberade i ansiktet heller. Det betyder nog att jag har varit duktig trots allt. Trots min tvekan och ambivalens. Sen, när jag trodde att all tumult och virrevarr var utagerat, kom du! En geishasprängd muffins vad menar behöver sägas, tummen upp!

I helgen hade jag en så himla bra helg. Jag&Hanna var nämligen o hälsade på våra andra två medlemmar i vår sekt, i vårt hemliga brödraskap. Ut till Borgstenas djupa skogar styrde vi vår kos efter ett fantastiskt seminarie i Borås kring barn på flykt. Det är så lustigt för egentligen är vi ju inte alls så värst lika varandra men ändå, sitter dem där på sin alldeles speciella plats. (I våra hjärtan alltså). Kvällen avlöpte precis på väntat sätt, så det ska avlöpas när hemliga sekter har sammankomster. Vi entrade lokalerna med en dov bakgrundsmusik smygandes ur högtalarna o den vänskapliga hälsningsriten tog vid "Lina, vad är det för skit du har på dig?" Kvällen smet vidare o vårt sällskap delad en helig måltid och kontaktade andevärlden genom rök och dryck, ja som sagt sånt man gör i brödraskapsorden. Fast klockan slog tre ville ingen säga farväl så vi var helt enkelt tvungna att inkvartera och så kom söndagen.

JO men visst och välkommen lilla vår. Du är min och jag tänker för allt i världen håll dig fast i mina händer- även om du darrar. Ja det finns ju någon form utav praxis på det utskrivet, att du ska ångra dig. Vända kappan efter vinden liksom. Men nu står tulpanerna uppdukade på bordet och fåglarna har börjat att tralla igen. Jag har t o m köpt ett par nya promenadskor idag, så don't trick me you bastard! Ja och även då visade våren prov på sin närvaro, under inhandlandet alltså. För det måste ju har varit vårens svallningar som bidrog till mitt uppfiskande utav ett plåster från intersport killen. För aldrig skulle väl jag låta mig plåstras om utav en stackars kille på knappa 20 om det inte hade varit för att våren knackade på dörren?

Jag antar att jag inte är den enda som har somnat på pendeln o vaknat fullkomligt stelfrusen, och den enda tanke som existerar är "måtte jag inte ha sovit över min avgång" man vågar liksom inte riktigt helt och fullt navigera sig (ja det har ju faktiskt hänt att jag tagit en extra runda tillbaka till gbg...). Lyckligtvis var inte så fallet denna gång. Men min förundran kvarstår, varför är det så ofantligt skönt att slumra in på "fel" platser? Den där gången på nattklubben i Amsterdam, aldrig snusat så gott som jag gjorde där, på planet till USA, Amsterdam, Prag, (hmm ja den listan tar ju iofs aldrig slut så ja slutar nog själv), för att inte tala om i soffan framför (eller borde det inte kunna vara bakom) en film. Hanna blir fly förbaskade så nu har jag helt enkelt fått sluta upp med det, fast om sanningen ska fram så har jag lärt mig en teknik som inte är märkbar (ytterst konfidiellt). Varför? Jag kanske har en släng utav nakrolepsi helt enkelt eller som Anneli säger "det är bara att inse, du är fortfarande ett spädbarn". Jag vet inte men jag tror aldrig jag kommer kunna rymma ifrån det dessvärre. Förlåt Hanna! Ja sist så lyckades min åkomma åstadkomma en förlust utav en högt aktad matburk. Jag glömde helt enkelt kvar en påse på tåget i all stress som nyvakenhet kan leda till. Så ja jag inser att ett botemedel inte enbart hade varit ett stort steg för Lina som person utan även för hela treenigheten här hemma. Jag jobbar på det. Men nåt som är bra med min sömn är ju iaf att jag kan drömma att Jennie är sketsnygg och gifter sig. För sånt händer ju enbart i mina drömmar.

Dagen den, den som är (snart var)tisdag den andra mars har förgyllts utav två uppenbarelser. Och då menar jag inte såna som obemärkt passerar förbi utan dem där jordskredshändelserna som man funderar över hur man har kunnat att leva ett funktionellt liv utan att ha kännedom kring. För det första har jag länge förundrats över alla ni spänstiga därute, ni som med sån lätthet gör armhävning efter armhävning utan att en enda svettdroppe lackas i pannan. (Ja o då snackar vi inte armhävningar på knä de sk. "kärringarmhävningarna" utan riktiga jäklar) Jag har knäckt koden, mysteriet är bortblåst och jag kan själv placera mig i skaran utav lätthetsarmhävningsmänniskorna. Jag kan ge er en som fortfarande vandrar i dunkel dimma o ovisshet ett hett litet tips, hemligheten ligger i vristerna. En annan sak som har klargjorts för mig idag är det faktum att kvinnans kemiska beteckningen (X) inte enbart är den kemiska beteckningen utan därtill även idealet och kroppsmodellen. Se ut som du är skapt, som ett X. Något som även gäller för mannen (Y). Det tråkiga är att jag inte ens är i närheten utav att vara formaterade likt ett X med smal midja, och höfter som löper parallellt med axlar, nej jag är ett hopplöst Y (breda axlar och ingen röv), toppen!

Ja det där med absolut vetskap det är allt bra nyckfullt. Jag börjar att med allt mer bestämdhet för var dag som går att ta ett allt större avstånd från detta. Ja detta påfund som enbart mynnar ut i problematiska felsägningar och ett bistert "svansen emellan benen apperance", för jag har fel. Den är faktiskt mer regel än undantag, hur har det kunnat bli såhär? Jag har förvisso en teori beträffande en form utav psykiskt intrång utav Hanna i mig. Hon har stulit min stjäl...Då vi har spenderat alltför mkt tid tillsammans dem senaste 5-6 åren. Nu låter det förvisso som att jag belägger Hanna med skuld. Och att jag därtill hävdar att det i själva verket var hon som stod för de ständiga snedvridningarna. Det är ju faktiskt inte riktigt sant, så där faller min teori. Vad som dock är sant är att hon har övertagit min noggrannhet och jag intagit rollen som en slarver. O det passar inte riktigt mig fast jag tycker trots allt att det är rätt skönt. Vad som dessutom stämmer är att dessa återkommande felsägningarna kom upp till ytan senast i lördags, på Stures. "Vad roligt för herrarna att dem tog brons i curling" Christer: "Jaha tog dem brons, ja det var ju jäkligt bra". Lite senare på kvällen dyker till vår stora förvåning matchen i repris upp på storbildsskärmen. Christer (innan sista stenen sopas iväg): "Oh shit att dem lyckas vända detta underläge det är inte dåligt" Det värsta var att dem lyckades inte vända ngt underläge och någon bronspeng var aldrig i några svenska manscurlinghänder. Gult kort för mig. Minst.

Ja Guys&dolls har vi (jag och klanen Gunnarsson) insuperat idag. O man kan ju inte annat än att låta sig fångas utav dess elegans och duktighet, musikalartisternas alltså. Dem är bra och så smidiga i kroppen. Dem har inte alls mina tendenser, steloperadetendeserna. Nej dem slänger ben hit o dit och snurrar så himla oproblematiskt på höfterna. Som om tokstollarna inte gjort ngt annat. Jag däremot kan faktiskt inte ta en svängom med rätt takt. Igår t ex hade vi råplugg på den biten hemma i stadsskogen. Jennie var lärare å visade i takt till indiska toner hur ett slipjärnet skulle dras "Lina kolla här du måste vara mjuk och fatta ett fast grepp kring dina höfter sköte, svank, sköte, svank". Det gick sådär. Tror jag gör mig bäst som publik iaf. Är nog varken en pojke eller docka med närmare eftertanke!

Hygien är ngt som ligger mig ganska varmt om hjärtat. Men ändå hade jag lyckats sätta på mig min nersvettade t-shirt efter avklarad träning&dusch. Hur gick det till? befäster det möjligt vis det faktum att jag inte är någe vidare på just den mest elementära intressefråga eller är jag bara kanske en tankebubbla utan innehåll? jag vet inte riktigt o tror att jag helst lämnar den frågan obesvarad. Jag vill inte vara ett troll med lort tänker jag bara. Nej helst utav allt vill jag vara en utexaminerad socialantropolog som har skrivit en hejdundrande bra C-uppsats om inklusion&exklusion om vi&dom om den tysta rasismen kontra jakten på identitet. Ja svångremmen dras allt hårdare kring min hals å den närmsta framtiden kommer jag kanske inte kunna andas så bra. Ni vet andetagen som glömmer att blåsas ut, dem stannar istället ner i magen o har man riktig otur så stannar det så många där nere att man till slut spricker men har man däremot riktig tur blir dem istället en skara fjärilar som ler åt sin upptäckt, uppoffring och uppsats. Jag siktar på det sistanämnda men benen har redan börjat darra. Jag ska alla fall vara mer noggrann med byte utav träningströja hädanefter, det kanske kan hjälpa mig lite. Att inte gå omkring och utsöndra mer fränhet än nödvändigt.

Oh typiskt! Jag kom precis på att Torsten har ju namnsdag idag och teknikern som hjälpte mig med vår router hette för tusan Torsten. Fast jag sa inget! Tänk vad glad han hade blivit fast å andra sidan hjälpte ju inte hans vägledning varken mig eller routerns liv ngt vidare. Router står fortfarande där o blinkar med alla lampor o jag lyckades köpa ngt konsigt program i jakt efter en fil den där Torsten skulle ha skickat. Typiskt! och jag som inte gillar konstiga program, och speciellt inte om dem kostar 37 dollar och inte går att använda. Men det är trots allt ngt visst att slänga ut pengar på den totala onödigheten. Du triggar mig

Vi bor ju tre stycken i vår tillsammanshetlägenhet, med varsitt rum. Eller jag har en sovalkov med gardiner som dörr och friska fläktar som fladdrar vid min kind- så här års. Hanna har fått rummet med dörr men fick stå över fönstrena, det är ju ett förråd. Förråd är extra förrådliknande när snö står upp över öronen på dem stackars gluggarna som ska föreställa ngn form av fönster. Men mest synd är det nog allt om Jennie, även kallad "the warderobe woman" av sig själv. Hennes boning är en garderob med 50 cm vingbredd. Den är ganska liten alltså. Så liten att hon inte får plats med en säng utan har byggt en liten koja av madrasser där inne. Jennie var ändå relativt okej med det hela tills häromdagen. Hennes koja hade börjat mögla. Så nu är hon kojlös, sänglös men som tur är inte sömnlös. Hon har tagit vår soffa i besittning och ja som t o m erbjöd henne att sova skavfötters! Jag undrar dock hur länge vidundret kommer ha soffan i sin ägo. Ja det är det som är det läskiga- att ingen vet säkert. Precis som med horoskop.

Gunnarssonskorna och jag har idag lekt i snön som det så fint heter. Jag tänkte ta med mig min kamera ut och föreviga en sån där dag som bara är fluffig, vit och och mjuk med vind. -Gör inte det jag tror det är ganska stor risk att du blir mulad!. Okej, schysst att ni ändå förbereder för mig smärta kompisar. Å det blev jag, det blev precis den där känslan som man fick när man var liten. Jag antar att jag inte var den enda ungen som stoppade huvudet i en hink och tävlade vem som kunde hålla andan längst. När det känns som pannan ska explodera och det 3,5 kg tunga huvudet helt plötsligt blivit viktlöst då hela skiten har domnat bort. Ja o gårdagens mascaran rinner med strida strömmar ner för dem rosa kinderna. Precis en sån intensiv mulning blev det. Och folk klagar på snön den gör ju iaf så att man får känna livet, och få känna sig vid liv, jag lever för jag är mulad ända in i märgen. Det tycker jag är ett ganska bra kvitto.

Idag fick jag en påtryckning ifrån poeter.se "KOm igen skriv ngn rolig dikt, du kan ju inte bara förvänta dig att kunna vara medlem utan att bidrag ngt till sidan fattar du väl" (kankse inte skrev just detta ordagrant men...iaf). Ja å så var det så himla bra att just idag blev verkligen en liten limerick satt till världen, högst ofrivilligt. Den bara hade bestämt sig för att komma ut o göra andra människor lyckliga så då tänkte ja att då får den väl göra det då liksom. Ja det ska ju inte förringas att viss influens kommer givetvis från poeternas kung Bore. FÖr det hela ägde rum på den mest oväntade plats "i ett sms rätt o slätt". Något som började som ett simpel litet tack, slutade i en hymn. Sånt gillar jag. Ungefär såhär lät det: -Tack så himla mkt för jag fick låna din bok - delad glädje är dubbel glädje - Åh McCracken (bokens författare) mitt hjärtas monolit. låt oss glömma att vår kärlek är på kredit. med dig i mina händer vi flyr till fjärran länder. så evelina inte oss kan separera. hon kanske gillar dig men jag gillar dig mera. -Åh låt du McCracken, Alf dig ej förleda. Er närhet är blott på prov. Han är stor, stygg och rentav en bov. Jag skulle vilja kalla det bokarov. P.s Jag saknar dig som mest en freda.

Den 17 februari. Det säger egentligen inte så himla mkt mer än att idag fyller min klasskompis från trean år (en klasskompis som jag inte har pratat med på ca 10 år men minnet utav henne sitter tydligen kvar), det är sisådär 1 och en halv månad kvar till vårdagsjämningoch och en dag utan ett förvärvande utav ytterligare svenska triumfer. En hopplös askonsdag (fettisdagen var tog du vägen?). Det måste ju innebära en eminent dag för de goda gärningarna- dem där gärningarna man vanligtvis tänker att man bör ta sig för men dem glider liksom likt sand emellan fingararna-bort och förbi. Nu är du iaf äntligen här min askonsdag med hopp om en bättre värld som referensram. Ja för idag när jag och HAnna åkte till gymmet skuttade hon så glatt ur bilen (med noga samråd dessför innan givetvis) och räddade en stackars rullstolsbunden man vid namn Niklas som hade med näsan först kört rätt in i ett bullerplank. Och inte kunde ta sig loss. Där kom vi som den räddande ängeln, eller jag satt ju i bilen och manövrerade. Men allting har sitt pris; på vägen dit halkade Hanna själv in i bullerplanket och har hädanefter en brutalt skadad axel/arm på köpet. Det är synd om människorna så sant som det är sagt. Sen undrar jag lite över dem där 6 miljoner semlorna som åts upp igår, räknas det med wienersemlor? För egentligen är väl det endast en kusin- annan klädnad och annan insida. Och ja det är ju minst lika synd om semlorna som de tär om människorna...

Fan vad bra vi är. Vi är bra för Sverige vann, vi vann&vi är bra, svårare än så behöver det inte bli. You nailed it Ferry! Mitt i prick! Men så tänker jag lite på det som Abdi sa-"Hanna, du är inte Sverige. Du är Hanna" Vi kanske ändå inte ska glömma det. Det är underbart att rida på vågen "glädjevågen, allt det bra&lättsamma". Men sen när det går åt pipan då är vi inte Sverige anymore. Då är det Han eller Hon och kollektiv blir plättlätt individ. Fast jag för min del gillar dessa vågor, vågor som så böljande sveper in på en solig strand (med en piña colada handen helst).

jag har spelat ett sällskapsspel, Twister. Vilket går ut på att man har en matta (format 2x2 m) med en mängd färgade cirklar på, man har ett spelbräde med en tillhörande pil. Denna pil ska snurras för att avgöra vad som ska ske under spelets gång, t ex höger hand i röd cirkel. Därefter placerar man följdaktligen en kroppsdel i den utnämnda färgcirkeln. Och sen sitter man i skiten. Man får ju liksom ingen ordning på det&kaoset välkomnas (med viss motvillighet dock). jag har tittat på tv också "nobody puts Baby in a corner" och "I am changing my sex". Detta i sällskap med mina asylsökande vänner. Ja vad jag vill komma fram till är att det är dem som anses knepiga, open your earway!

...Amen. &jag är rätt och slätt en utav dem, en utav "tillsammanspersonerna" en utav tillsammanshetens förgrundsfigurer skulle man nog kunna säga. Men samtidigt tänker jag att är det inte i gruppen som man kan känna sig mest ensam? Enligt mitt tycke förefaller det på detta vis. För om jag fogar mig till normen, ja då slipper jag vara ensam. Men inte annars, annars om jag vägrar ja då stänger du nog ute mig. Men hur mycket är vi egentligen beredda att offra för den idylliska två/9 miljonersamheten? hur mycket är det egentligen värt? Ja vet att det är värt en hemskans massa, men tänk EGENTLIGEN. Ibland tror jag att jag verkar vara beredda att lämna dig eller snarar mig för att få vara som dig och som er och slippa vara den som inte är som det anses att man bör vara. Men sen brukar jag ändra mig. Sen i gruppen kan man känna sig rätt uppgiven också. Typ när man ska göra ett grupparbete, dem kan vara asajobbiga o man vill inget annat än att vara ensam eller iaf en reducerad sammansättning utav individer. I can tell you!