blandflingor

Idag försökte jag mig på att bli spådd. Utav Hanna. Ja alltså resultatet blev jag ju inte så hänförd utav men kanske däremot tanken som frankerades på brevet. Tanken som inte stannade vid vad jag gör, utan hur jag kommer att göra det. När jag kommer att göra det och varför jag kommer att göra det. Du är flyktig du lilla tanke men ack så värdefull, och så fylld utav förväntan. Hmm man vill ju liksom slippa gå omkring i ovisshet och dis -Jag förbereder mig med dubbla sockor ikväll. Varför frysa när man inte behöver, tänker jag. Fast då kanske man trots allt hade gått miste om en del, om ett par skratt t ex. Ja då hade jag ju t ex vetat att bordets gänglighet hade berott på ett par lösa skruvar o skruvat dit dem istället för att förbanna vårt bord. Vårt runda bord, som alla riddare som vi äger. (Ja, vi står för ett jämlikt hushåll o ämnar lägga stor tyngd vid just placeringen utav deltagarna kring bordet. Det ska vara runt) Å jag hade definitivt inte ringt hit en bärgare för att hämta min ledsna bil om jag hade kunnat kikat ner i kaffesumpen å sett hur den på pin kiv skulle låsa upp sig när vi står och ska slänga på jävelskapet på bärgningsbilen. (Pinsamt!) Ja det är nog det enda jag hade lämnat ogjort denna dag om jag bara hade vetat. Om Singoalla hade stuckit till mig lite tips i tid. Men det verkar onekligen som om kaffesumpen obönhörligen ska ligga där, och bara vara tyst. Bara förmedla det den vet postumt... trots att du är så begärlig.

Precis lika hjälplös som Teddan Gärdestad kände sig när han sjöng den låten, ja så hjälplös kände jag mig häromdagen. Fast på ett skenande tåget. Och det är inte ens en metafor (Hanna ser du,). Jag blev helt enkelt bortförd utan pardon till Vårgårda. Vars min väns kommentar löd "Kul, det dem är kända för är väl sina toaletter liksom, du måste få en fet ersättning för det". Men det var iaf så oerhört brutalt du lilla tåg utförde det på, sket i att öppna dörren. Och där stod jag eller snarare sprang från dörr till dörr med svett lackandes i pannan. Och paniken kom över mig, nej inte riktigt men fy fanken vad tråkigt och så sparkade jag symboliskt luften i ren tonårsprotest för att uppvisa mitt missnöje. Men inte till någon nytta överhuvudtaget. Jag stod fortfarande där på väg åt fel håll och det enda jag kunde göra vara att tänka på vilken himla tur att det faktiskt stannar i Vårgårda å inte först när vi på tåget nått typ Hallstahammar, får då hade jag ju verkligen hamnat i klistret. Sen bjöd Pressbyråmannen mig på en kanelbulle och så var det värt besväret

Sjung om hur ont det gör att bli lämnad, sjung om vägsalt, sjung om din ostoppbarhet i egenskap utav att heta Ola. Ja, sjung dig hela vägen till Stockholm vettja. O det gjorde dem också. Det var ett intressant inslag i en helt vanlig lördag, ett melodiskt inslag med lite festival. Ja och för första gången i mitt vuxna liv så röstade jag, två gånger utav bara farten. Jag hade velat gå tillbaka till att bli en riktig schlagerfantast, precis så som jag förr. Då man visste allt det där viktiga om alla deltagare i var års uppsättning utav längtare. Dem som mest av allt bara vill stå där i starkt blinkande sken på en scen och få fylla sina tankar med drömmen som dem så innerligt önskar. Sån kunskap tycker jag är värd att föreviga. Men istället får jag sitta här, precis som förra söndagen och vända och vrida på huruvida den sjunde byggnaden i World Trade Center incidenten var en avsiktlig rivning eller ej. Jag har tappat suget på dig du fula byggnad faktiskt. Jag gillar inte skyskrapar och speciellt inte om dem är grå. Men ändå sitter jag här och filosoferar över terrorismens vara eller ej. Och jag som helst av allt bara vill tänka på melodifestivaler och sånt.

Jag har idag en bilnyckel men inte en bil. Det är jätteretligt, alltså den står ju där nere på parkeringen men jag kan inte öpppna den för om jag ahr dragit rätt slutsats har batteriet tagit slut i låset. Ja det låter jättekonstigt och jag känner lite att det inte riktigt får gå till så. Nej, nu missade jag först då att ta mig till stationen med bil, ja då får det ju bli buss men den missade jag också så jag fick gladeligen gå men då missade jag pendeltåget så jag fick ta det vanliga tåget men då missade jag istället min spårvagn så jag kom ju lite sent. Jag sen när jag kom tillbaka till kära kära Alingsås så skulle jag ta bussen hem men då tåget var försenat missade jag bussen hem så jag fick gå. Och så gick jag där md modd upp till stövelskaftet och beslutade mig för att besökta Renault för att be dem greja till nyckeln på ett tjusigt sätt men då hade jag ju precis missat teknikern, han hade kilat hem. Då kom jag på jag går till Preem för att försöka fixa min bilnyckel själv istället och eftersom det drog ut på tiden missade jag bussen hem från Preem också. Så nu sitter jag här på golvet i hallen med datorn i knäet och begrundar dagens alla missar. Och kikar lite föraktfullt emot min nyckel som inte fungerar. Men jag tycker ändå lite synd om den. Nyckeln alltså. För den är ju onekligen inte en nyckel längre utan bara en identitetskris.

Jag håller på att kasta upp, ge upp. Vi har nämligen, bestämt och helt riktigt bakat kladdkaka idag, vi sänkte en sats för 16 personer. Det är precis så det ska vara, varför stanna vid lagom då man fortfarande vill ha lite mer. Nej vad fasen här i detta hus löper vi hela linan ut och trycker, pressar och motar in den sista självande slatten bara för att. Bara för att vi inte ville vara lagom och bara för att vi kan helt enkelt inte kontrollera oss själva. Därav I am about to throw up. Tillägningsvis körde jag ner på en parkering idag men kom inte upp därifrån, stucked in a moment... tills två starka män kom. Ja som sagt ni kan hyllas i en oändlighet, i bland.

Det här med World Trade Center, ja det håller jag på med nu men jag får liksom ingen logik i galenskapen. Varför kan vi inte bara vara vänner hörrni, då hade jag sluppit sitta här med huvudbry om vem som gjorde vad och ja då hade vi kanske inte behövt hålla alla dem där tysta minutrarna bara för amerikanerna & inte för irakierna utan kanske inte några över huvudtaget.

Jag är lite nedbruten, en slagen soldat som jag hävdade på fejjan. För det är lite så jag har känt det idag, en soldat vars slagfält var ett hotell Kärve med en massa massa människor som ville vinna fältslaget men ingen riktigt lyckades. Ja trots att alla medel är tillåtna i krig o kärlek så innebär det ju uppenbarligen inte att alla medel är dem mest lämpade. Nej dem allra flesta aspiranterna därute gick bet på hela konfekten och ingen vann. Förutom dem som spelade företagscupen, dem vann ju en liten seger men det var ju ngt som var glömt utav resterande, då den flödande alkoholen hade kopplat ett järngrepp kring sina offer. Nej då spelade faktiskt inte dagens tidigare meriter någon större roll. Det som spelade roll var att vi var där allihopa igen, på detta hotell. Där vi alla återförenades likt en enda stor lycklig familj. Fan vad underbart att vara tillbaka på ruta 1 igen. Ja just det tillbaka till ruta 1 för det är precis så det känns, allt är precis som förr. Och jag inser att jag inte flyttade därifrån utav en anledning. Vi har haft en fin tid kära kära Kärve men den eran har gått i graven och det känns jävligt gött.

att man får inte glömma av att pussas, inte ens på söndagar. Det tycker jag var ett jättebra uttalande, nu går vi alla in i helgen med det i åtanken så ska vi se att även Januari kommer att bli en fest till slut! Ja menar vi behöver ju faktiskt inte vara så himlans knussliga...

Åh en slank jag hit o en slank jag dit och en slank jag ner i diket. Jag som precis satte och tänkte på mig i termer som eminent bilförare o s v, attans ock! vad tar vi lärdom utav detta? Jo man ska inte ropa hej förrän man har hoppat över bäcken, inte sälja skinnet förrän man har skjutit björnen och inte tro att man är odödlig. Inte för jag brukar det men... Ja å så satt jag där med snö upp över öronen o en aningens sinnesförvirrad, vad gör jag nu? jag kan ju varken ngt om snö, bilar eller djupa diken. En sucker med andra ord. Smått hjälplös faktiskt. Men som en blixt från klar himmel står dem bara där, en efter en hoppar ur sina bilar med sån elegans att vem som helst hade blivit avundsjuk... ja en liten överdrift kanske med ändå. Så himla trevligt var det att se dessa grabbar som oerhört nonchalant och med en sån smidighet drar upp mitt lilla hjärta från denna rävsax som jag lyckats försätta den i. Ja visst är dem fantastiska dem små liven ändå, ibland iaf!

Det är inte lätt att vara student, för det betyder till största delen utav månaden en hungrig plånbok. Ja i denna oxmånad är den alldeles utmagrad, och det blir inte bättre när jag mitt förbannade pucko glömmer av att åka till jobbet. Det var inte smart. Tur att mammas order för att jag skulle råda bot på min dumhet var "Sov gott och glöm ej att lyssna på Erik Grönwall och higher". Det var ju ganska enkelt. Men iaf så åkte jag å skulle hämta böckerna som man måste ha för att få vara fattig student, inga pengar på kortet. Därav skickar jag Hanna och hämta böckerna, inga pengar på kontot där heller, nej nu börjar det bli lite pinsamt! Mannen bakom kassan insåg väl att han hade blivit introducerat för två små offer och på ett ytterst hedervärt vis fick vi böckerna på kredit. Sicken liten guldklimt, han såg väl givetvis att både jag o Hanna var två att hålla i när det stormar men det är ju inte alla som gör det... iaf thank's dude!

Jag är en oförbätterlig lögnerska, verkar det som. Jag som alltid har trott att min tunga har varit den med minst svart på. Jo iofs kan det säkert vara så men då p g utav mitt ständiga utspottande utav vita lögner. Dem kommer på löpande band helt utan förvarning, jag tror jag är på väg att barka raka vägen ut i skogen faktiskt. Ja alltså gårdagens lögn, "nej tyvärr jag kan inte komma till er ölseans, måste jobba, när jag i själva verket bara inte kunde stå på grund utav ett födelsedagskalas med tillhörande jäger dagen innan. Ähmm ja o så när jag stod i kön på ICA o kom på att jag hade glömt att köpa lampor, stod jag där o finurla på vad för lögn jag skulle dra för Hanna, för jag orkade verkligen inte gå ur den där 300 km långa kön o börja om från början igen. Eller när dem ringde från jobbet o frågade vad jag gjorde "nej jag o Hanna bakar", va? Hanna var ju inte ens hemma o jag stod å diskade! O som idag "Hanna jag sitter här o funderar på vad för lögn jag ska dra för receptionisten så vi kan få boxas iaf, Jag säger att internet kraschade" Varpå Hanna svarar "men Lina det där är ju ingen lögn, det var ju så det var" Aj aj aj...

ohhh. Jag har så ont i mitt hjärta. Ja alltså inte bara lite som skaver i kanterna o så utan mer ett odjur därinne som river på väggar och slipar sina klor med mig och på mig. Jag blöder, från ditt sår Sam. Ja jag vet det låter ju inte riktigt klokt men varken sår eller tårar verkar ta ngn hänsyn liksom. Vi var o hälsade på vår vän Sam, på förvaret i fredags. Och det var där jag grät, vi alla grät och kramades och åt bullar och skrattade med rödsprängda ögon. Tårar som sa att vi betyder för varandra och ögon som förkastade ordet "maktutövande knäppis" i ett litet rum med galler för fönstrena. Vi, Hanna, Sam, Sams syster, Ellen och jag (ja även Skrutt skulle varit med hade han blivit lovade men man behöver inte hålla vad man lovar om man jobbar på ett förvar. Efter en timmas kamp från Hanna sida och en timmas vandrade på snöiga stigar omhuldade utav bitterhet, bitande vindar, bistra träd- en brutal verklighet av brustna hjärtan, fick även Lotus och jag göra entré i förvaret. Istället för att som vi först blev tillsagda att göra, "ställa den (Lotus) utanför", fick han åtminstone vara i förvarets hall, thank's!)satt där och med stor förundrade funderade utöver parollen "människors lika värde"...

Nu sitter jag upp över öronen röd, ja det där med färg är en högst olämplig aktivitet att ta sig an i ett skick som detta. I synnerhet den röda färgen, för den är ju verkligen röd. O det är ju tur det iofs. Håret o hela jag röd,sitter jag iaf o är så där jäkla stolt och förbryllad. Äntligen är 4 års längtan, tvekan, ja det hade nästintill hamnat i glömska över, debuten är gjord och jag likt 10 andra av samma sort som mig bara sparkade o sprang och svettades i såndär suverän laganda. Vi som sporras utav skrapade knän, armbågar i magen och stämplade tår. Det sitter jag o tänker på, hur fantastiskt det är, att spela fotboll. Inte konstigt att vi dårar som gillar sånt behöver samlas upp i ngn form utav organiserad verksamhet, ja det säger ju sig lite självt... Sen för att återgå till vårt resultat, vi förlorade alla matcher igår. Tur att jag har en sån stöttande vän isåna lägen (hahaha, förlorade ni varenda match? Nej förlåt det är ju jättetråkigt för dig men då kanske du fattar att du inte ska hålla på med fotboll, eller det är okej så länge du inte spelar matcher på söndagar...). Men jag åkte iaf därifrån med hedern i behåll, ett offrat knä, ett par blåmärken och en kokt korv, gott!

Hjalmar Södergren. Sicken stjärna, har aldrig varit med på maken om karl. I ärlighetens namn trodde jag att det var ett sånt där typist infall,(igen)ja jag kan ju för mig saker o ting. Denna gång var det Hjalmar Södergren och Jonas Love Almqvist som förförde mig. Jag ville bara ha dem o så fick det bli o nu har jag nästat slukat Hjalle med hull o hår, one more to go. Jag tycker det är så behjärtansvärt utav mig själv, att tänka på mig själv. "Dem här böckerna vill jag ha, va fan jag tar dem!" Fast den bästa investeringen det här året har jag ju iofs redan gjort i form utav en ny kalender "Månadens manshora 2010", lösaktiga män genom tiderna, jag tror inte riktigt det blir så mkt bättre än så. (Hanna)-Men köp den, den hade passat så bra in i vår image! Fantastiskt.

Jag har den senaste tiden blivit lite knäpp. Ja det här med relationer o sånt, dem som har valt varandra, "du är den bästa jag vet" och sådana fina grejer. Just denna bästaste personen, är den som man är mest berättigad att vara sådär snorkig och/eller överjävlig emot utan någon konkret anledning. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det. Vad i allsin dar kan göra att det skulle vara mer okej än någon annan egentligen? Jag tycker att det borde vara minst okej faktiskt, men det är ju bara jag. Jag som inte är riktig är accepterad i gruppen "jag har en relation så jag vet vad jag pratar om". Nej för att vara det måste man minst ha haft köttsliga lustar till sin partner annars så räknas det inte. Det tycker jag faktiskt är jättekonstigt det med. Ja jag är väl så klart naiv men jag tror faktiskt att det cirkulerar runt minst lika mycket kärlek i denna lägenhet som i ngn annan, ja jag tror faktiskt att relationer kan komma i uttryck på lite skilda vis. Ja det kasnke inte är så att det bara är begär/det döda begäret som definierar en traditionell relation. I min avantgardiska värld är det så simpelt att Hanna har fått mig att vara lycklig, vad begär ni mer?

Det är på tok för tyst här nattetid. Jennie har krupit in i sin garderob och Hanna i sitt förråd och kvar är jag och tystnaden, och tänker så det knakar. Jag tänker att det hade varit trevligt om vi tre hade fått en större lägenhet snart så framförallt Jennie slipper ligga på sitt lilla liggunderlag natt efter natt, så att jag slipper låna ut min säng var gång hon hittar på bus och så att Hanna slipper känna sig som en grottmänniska i sin lilla håla "det känns som ett fängelse här inne" inte så konstigt när hon envisas med att ha ihjäl varenda blomma som får äran att bosätta sig inne hos henne. Du får helt enkelt göra som Jennie o enbart dekorera ditt rum med en flaska servoolja. Jag tänker också att det har varit en fin helg och att jag kanske ska nämna att vi besökte pianobaren innan vi styrde kosan emot rockbaren och inte blev insläppta. Jag tänker lite på den där sången Hanna fick dedikerad till sig "I hope you don't mind I hope you don't mind that I put down in words how wonderful life is when you..." Det var fint.

Igår höll jag på att stryka med, på många sätt och vis. Först och främst åkte jag och massa andra galna fotbollsfanatiker pulka och det har ju alltid en tendens till att gå lite överstyr när något sånt genomförs, precis som igår. jag återvände till Alingsås med en rygg mindre och en rätt illa tilltygad röv. Helgen var tänkt att dedikeras till mina studier men dem har även dem fått ta lite stryk o jag är rädd att även dem kommer att få mig att stryka med, inom kort. Ja för tillfället hatar jag socialantropologi with a passion och förbannar den dag då socialantroplogin föddes. Ja som tidigare mening avslöjar har jag istället brytt mig lite mer åt sex and the city i kombination med Ben&Jerry, fantastiskt. (Kanske var på tiden att Ben&Jerry fick komma hem till oss då Jennie med lätt generad röst erkänner att hon under en längre tid ljugit och sagt att hon älskar Ben&Jerry och speciellt den strawberry cheesecakeglassen, fast hon i själva verket varken ätit vare sig Strawberry cheesecakeglassen eller Ben&Jerrys glass över huvudtaget. Pinsamt)Bör även tilläggas att glassen avnjöts ihopp om tillskott till min o hannas uttorkade kroppar, bakfyllan gjorde sig rejält påmind. Märkligt, vi som bara skulle ut o ta några öl. Det hela slutade med att vi blev nekade inträde till rockbaren. Ja jag tror att jag gör rätt i att bespara vidare detaljer. Men vi höll på att ge vakterna stryk efter en hetsk diskussion, satte oss på pendeln o försvann långt långt bort (efter ha lyckats förtränga min hicka å rustat upp med spypåse i knät "just in case") så långt bort att tågvärden fick sparka liv i oss vid slutstationen något Hannas reaktion på blir ohämmat skratt. Ja det var katastrof och succé igår såsom det alltid blir med Hanna o ett par styrkedroppar.

Precis så kände jag mig idag på Bilisten. En lätt rodnad låg likt ett hölje över mitt ansikte, tänkte jag skriva först men med närmre eftertanke stod hela min kropp i brand. Och massa taggar. Ja alltså det hela gick till på följande vis: En man entrar lokalerna, han rör sig kvickt emellan hyllor och forcerar fram emot kassadisken. Rutinmässigt scannar jag hans varor och frågor "var det bra så?" Det var det inte. Han skulle ha kondomer också, nonchalant slänger jag fram stället så att han själv ska kunna välja och vraka (och så att jag ska undkomma smärtfritt och slippa största möjliga inblandning). Visst jag kan stå till tjänst med goda råd vid val utav typ olja å sånt men hallå jag är en pryd liten stackare. "Vilka är bäst?" Herregud, jag har ingen aning och även om jag skulle ha det vill jag inte stå här och diskutera det med dig men framförallt undanbedes all information om din väns exteriör. Nu kommer jag högst ofrivilligt varje gång du kommer in och handlar (givetvis en utav dessa stammisar) förknippa ditt lyte med ett välhängt paket. Fy fan!

Pulkajakt genom Alingsås mörka gränder, ja det har jag och Hanna sysslat med idag. Hur kan det inte finnas en enda pulka när hela staden står i snö&skriker efter mig? Jag förstår faktiskt ingenting. Och är därtill måttligt besviken. Men man tager vad man haver sa flickan och hittade en sopsäck, efter hon hade kört sönder Hannas pulka, upptäckt att däck inte var ngt speciellt genomtänkt transportmedel, smulat sönder en stackars stjärtlapp och antagligen blivit bannlyst utav alla andra pulkafanatiker. Trots dagens motståndskraft tror jag ändå att jag vill slå ett par extra slag för all snö och så. Ja och sannerligen har jag både fördömt kollektivtrafikens förseningar, böjt av stelfrusna vindrutetorkare, knappt kommit in i bilen för att låset frusit fast (detta år har jag iaf inte eldat på nyckeln när den inte riktigt velat passa ihop med tanklockets låsanordning...för det var ju eventuellt lite väl våghalsigt), låst in mig och vägrat gå ut men allt detta ligger bara likt en liten tunn hinna utan&ovanpå. Ja lite som den där isen som envisas med att lägga sig på rutan. I början innan man vänjer sig vid den är den ju ett fruktansvärt irritationsmoment men sen lär man ju känna det och vet hur man ska tackla eländet. Nej jag gillar dig, allra mest när du är sådär friskt fläktig med varsamma vindar och bara så sablans vacker.

Alltså jag förstår inte riktigt, Croissanter. Jag har fått ett såndär dille på dem, och det är ju jättekonstigt för dem borde ju verkligen inte vara så himla goda. För en croissant är ju faktiskt bara en massa fras som smular, inte ens något oemotståndligt innehåll som typ choklad (förekommer visserligen men jag anser att det är brott emot idén kring croissanten att förpesta den med det& det är ju ngt som ger mig om möjligt än mer huvudbry. Att jag anser att choklad skulle spoilera.) Ja allt är som sagt totalt upp emot väggarna fel. Men då tänker jag att det kanske är just därför jag boundar så med den lilla krabaten, just för att den är så in i bomben fel från första stund. Just att jag tror att jag gör en liten våghalsig handling emot migsjälv var gång jag beslutar mig för att avnjuta en. Det fina i kråksången är att varje gång blir jag lika positivt överraskad och verkligen prisar den lilla varelsen i sin spröda skepnad, mums! Så himlans härligt att få låtsas där med min croissant i handen att jag sitter på ett franskt café och att alla tankar är på franska. Precis lika härligt som vi hade det igår i vår threesome med choklad, rödvin o funderingar in i fantasin&verkligheten. Det samkvämet uppskattade jag.