blandflingor

...Amen. &jag är rätt och slätt en utav dem, en utav "tillsammanspersonerna" en utav tillsammanshetens förgrundsfigurer skulle man nog kunna säga. Men samtidigt tänker jag att är det inte i gruppen som man kan känna sig mest ensam? Enligt mitt tycke förefaller det på detta vis. För om jag fogar mig till normen, ja då slipper jag vara ensam. Men inte annars, annars om jag vägrar ja då stänger du nog ute mig. Men hur mycket är vi egentligen beredda att offra för den idylliska två/9 miljonersamheten? hur mycket är det egentligen värt? Ja vet att det är värt en hemskans massa, men tänk EGENTLIGEN. Ibland tror jag att jag verkar vara beredda att lämna dig eller snarar mig för att få vara som dig och som er och slippa vara den som inte är som det anses att man bör vara. Men sen brukar jag ändra mig. Sen i gruppen kan man känna sig rätt uppgiven också. Typ när man ska göra ett grupparbete, dem kan vara asajobbiga o man vill inget annat än att vara ensam eller iaf en reducerad sammansättning utav individer. I can tell you!