blandflingor

Vad är egentligen mer hjärtskärande än att se någon man verkligen älskar ha ett brustet hjärta. Han gråter och skakar, idag&igår&iförgår. Han sparkar på smågrus och gömmer huvudet i snön. Ja vad gör man när allt hopp har brunnit ur någon? Hur ska vi rädda Skruttas? Han har ju som jag i tidigare inlägg avslöjat haft en romans med en liten flicka men har nu blivit brutalt söndermald utnyttjad o övergiven, han lyckades inte löpa hela linan ut. Men efter 4-5 dater anser inte jag att man kan dra för höga växlar, ingen som hört talas om prestationsångest? Oavsett, Skrutt är sketaledsen. Vad ska jag som myndig vuxen göra? Jag tänkte jag kan ju eventuellt skicka med all hans ångest och ledsamhet med kollektivtrafiken men tågen har med oerhörd självbelåtenhet missat vår hållplats gång på gång, spåren var tydligen för hala. (jag har urskönjt dess vackra bakre delar ett x antal gånger de senaste dygnet, jag hatar dem + att det är på tok för dyrt att legalt transportera runt sig själv i dem däringa. Nej, Go Ellen som förkastar denna vedervärdighet och skiter i att betala för att istället köpa en vattentät försäkring på planka.se) Nej denna frostiga relation går ej att tina så här års, bättre att prova ngn form av förflyttningsmekanik som gillar mig, posten. Vår kontakt har varit oklanderlig den sista tiden faktiskt. Posten har skickat pengar till mig så jag kan förverkliga min semesterresa o ja idag fick jag världens finast vykort med texten "förut var jag obeslutsam men nu är jag inte säker längre". Det känns som att den där postavdelningen är en riktig höjdare faktiskt (förövrigt är ju brev generellt underskattat). Men då man tydligen bara kan fånga lyckan i en liten ask var posten inte alls inne på samma spår som mig, att begrava en olycklig liten ask. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att hjälpa...

Jag kom hem idag, 22.00, gladihågen efter en Avatarupplevelse och dessutom glad över att få sammanstråla med mina sambos . Men jag ångrade mig rätt fort. Jag åkte nämligen på ett rejält kok stryk av Hanna. En krossad hälsena, jo man tackar. Det är tydligen priset man får betala om man för första gången i sitt liv måste avböja ett besök på en het nattklubb för istället ägna sig åt div studier&jobb. Gårdagen behövde ju givetvis trots sin aningens gråa ton en liten guldkant och vad hade inte passat bättre än ett par glas rött? Dock hade den största delen utav spritfabriken här hemma blivit länsad o vad som återstod var en flaska hidden rock som antagligen hade stått öppen sen 2006, den var faktiskt inte alls god så då satt jag bara i en gråskala utan guldkant. Det skulle kunna kallas förjäkligt med andra ord. Avatar var iaf bra o det slog mig att det är precis det jag håller på att utbilda mig till, en sån som Jake som bara förstår. Och genast gick det mycket lättare att plugga för jag kommer ju antagligen rädda en hel planet någon gång i framtiden.

Vart är du? inte här iaf. Det är nämligen så att vår lille Skutti behöver någon som kan dela/hjälpa honom lite. Den lille grabben har allting serverat på ett silverfat framför honom, han har liksom träffat sin chica i typ 5 dagar nu men inte gjort någon antydan till att fullborda det hela. Jag undrar vad tänker han på? Vad är problemet lille gosse? Vi vill ju så gärna ha fler utav dig, vår lilla skatt. Jag undrar om det kan vara priset man får betala då han är omgiven utav oss i kojan och inte så himla mkt killar. Han kanske har fått en liten snevriden bild utav verkligheten. Och o ja jag urskönjer en viss tendens till oidipuskomplex, det är ju inte alla hundar på denna jord som t ex står i sin mammas säng och torrjuckar tills han inte behöver torrjucka längre. I såna lägen tycker jag Hanna är så himla härligt avslappnad, "jag höll mig till min sida av sängen, hade ingen lust att gå upp och byta lakarn" precis som den gången Lille skutt va valp o inte rumsren, det stinker i rummet o Jennie väcker Hanna men det enda svar Hanna ger är "schh, vi tar det imorgon". Ja back till Trudy här och nu, jag tänker att visst om du inte får te't, jag gillar ju dig lika mycket för det liksom men du behöver vill inte springa omkring och gny och sakna henne när du inte är med henne då. Tycker inte att sänder ut riktigt schysta signaler, svårtolkade. Men då är du ju iaf inte helt borta ifrån det verkliga livet, det är bra. Jag litar på dig Skrutt, make it happen for God's sake!

Det slåg mig att dem tre senaste dagarna har jag ätit minst en korv med bröd om dagen, det är ju jätteovanligt för att vara mig i januari. Och självklart när den upptäckten kom till mig slog det mig vad de olika korvarna har burit på för betydelse. Olikheten existerar nog för att jag avnjöt dem i olika miljöer. Som t ex den jag åt på jobbet i tisdags, visst den funkade liksom men det var jäkligt mycket stress som den korven var impregnerad av och mest ett desperat försök att tyst på en skrikande mage. Sen den i onsdags, den är starkt förknippad med gemenskapheten man bara känner med dem som delar -10 minusgraders bitande kyla med iklädd tjocka skidkläder. Den tredje korven ger mig en jättekluven känsla, jag åt den tillsammans med min bästa vän som jag får vara med nästa hur mycket jag vill och jag tycker så himla mycket om henne o sånt. För jag tror faktiskt hon är den enda i hela den stora världen som alltid kan slå mig hårdast utan att jag behöver förstå varför. Det är därför jag gillar henne så mycket också, för hon är mitt essentiella komplement till migsjälv. En gång sa Hanna såhär till mig "Ibland undrar jag om jag är en fin människa men då tänker jag bara att det måste jag ju vara eftersom du är världens bästa och du tycker ju om mig" Iaf tillbaka till korven, för vi åt den som sagt tillsammans men i väntan för att besöka den stora ensamheten. I väntan för att besöka vår vän som blivit tillfångatagen utav ensamheten på en plats som illa blivit döpt till "förvaret". En plats dem förvarar människor på. Den korven är jättesvår att smälta för mig för den är ju laddad med ett myller utav känslor, mer känslor än vad som borde vara tillåtet för en korv/maträtt att vara laddad med. Det är lite jobbigt i mitt hjärta när jag tänker på det.

Denna röda trettondag har jag helt och fullt tillägnat skidor, snö, stavar, somalier (m fl)o massa snöpliga fall. Skidåkning i Ulricehamn med asylboendet Mira med andra ord. Galet men galet roligt. Jo då så var det, men det som var mest framträdande var att det gör ont. Allt som är gott är samtidigt ont. T ex snön som är så god att ligga i och sånt gör samtidigt som himla ont. O skidor dem är ju tamejtusan det roligast som finns att åka på men det gör jäklar så ont när man kraschar in i div staket, inhägnader, småbarn (ja allt detta inträffade idag, dock var inte jag boven denna gång...thank God.) Elden är hur go som helst att sätta sig vid och värma sig vid och lägga på ett par korvisar men om man kommer för nära är allt det braiga med den borta och ligger korvarna på för länge så är dem ju kaputt o inte alls oemotståndliga längre. Ja och det värsta av allt, killarna. Något som är så hemskt enkelt, att vara tillsammans gör mig så glad men samtidigt vet man att kommer man för nära elden så gör det ont och att knopparna brister och försvinner och ja... dem finns ju liksom inte alltid där förevigt. Sånt gör ju jätteont. Alltså för att få känna ngt bra måste man tydligen även känna hur ont saker gör. Jag vet inte riktigt om jag gillar det men jag kanske inte kan göra så mkt åt det...

Asså dem två små orden som låter nästan likadant faller oundvikligen i varsin ände utav universum, hur hårt man än försöker. Å då tänker jag är inte det jätteonödigt? allting blir ju så mkt svårare att hantera då, ja å sen kan ju det till och med vara så att hjärnans bakre o främre del kan skicka olika budskap plus att hjärtat säger ytterligare en tredje sak. Vad är den där människan för en konstig en egentligen? Då undrar jag även hur bra är eg rådet följ ditt hjärta när det finns två andra gapande o skrikande röster inom sig. Helst av allt hade jag ju bara lyssnat på hjärtat rätt av i söndags o struntat i att åkt med planet hem å stannat ett par dagar till i Praha, verkligheten är ju som bäst när den faktiskt är som sin fantasi. Eller som idag när hjärtat sa "jag går ut och går" fast då svarade hjärnan "nej för fasen med det skovskavet hade jag inte gått ut o gått" hmm hjärtat kände verkligen för någon form utav exercising å slängde på sig sina fina nya träningskläder o begav sig till gymet trots att hjärnan gapskrek "NEJ, förkyld, halsont". Tänk vilket bestyr en sån här simpel liten vardagssyssla kan utvecklas till bara p g a att hjärnan och hjärtat inte är ihopsynkade. Ja hur blir det inte då när de jättestora o viktiga besluten ska fattas?

Vad är väl ett par snurriga dagar i Prag om inte helt underbara så säg? Så mkt härligheter på så kort tid det frestar på. Chairs mates:) Nu lämnar vi 2009 bakom oss o tänker på Prejg som var ett par dagar fyllda till bredden utav div. Pengarna tar slut på 5-våningsnattklubben och operation offerkväll styrs upp utav vår självutnämnde sektledare och prästkrage- bärande Anneli, Jennie dyker helt plötsligt upp i Gustav Vasa-frisyr, jag blir utav en outsäglig titulerad rikspucko, spädbarn och mushie. Blir uppringd utav en Belgare som säger "fuck off" o lägger på. Italienare kommer o går med jämna mellanrum men dem slutar aldrig att leverera dem guldgossarna, sicka klippor:)Haha, så mkt skratt o så mkt kyligt väder på en o samma gång tur att vi kunde hålla värmen iaf. ser framemot nästa äventyr med er, ni gör mig lycklig!

Jag sitter har och sander direkt ifran ett internetcafe i Europas hjarta, Prag. Det ar dock ett regnigt hjarta men det gor inte sa mycket nar man som nu som allt for jamnan skrattar med stora bokstaver. Det ar nog det vi kan allra mest. Det hela borjade med katastrof dock, pa vandrarhemmet som skulle kunna liknas med en bat, knappt ingen ingang men definitivt ingen utgang. Som gradde pa moset snor den forbannade in_checkings apparaten Gorres visakort (ngt som var faktiskt mest mitt fel da det var jag som stoppade in det at fel hall). OMG huvudet haller pa att lossna fran kroppen nu kanner jag, det snurrar&snurrar idet. A det beror nog mest pa vart leverne inte tar hand om vara huvuden sa bra. Jag maste bara gora ett kort p. s betrffande Jennies&mitt forsok till en opera, som alltid ar planen lysande men det visade sig vara en jakla strakorkester vi snallt fick genomlida 1 timmas tid. Nej nu ska jag&min amica ut i myllret och traffa fler italienare. Scusi (och gott nytt ar) anneli halsar SCOPARE!!!!

Nu åker jag till Prag. Med Anneli, Gunilla och Jennie, väskorna är fullsmockade och champagne och platsglasen är framplockade! Och, ja ska lyssna på min pappa "var rädd om Prag"

Igår var Hanna, Christoffer, Christer och jag på en fika i goda vänners lag. Allt avlöpte finfint med ett undantag. Christers ständiga blinkning med ena ögat. Vad var det han ville? Vad var det han sa? Något han inte ens visste själv faktiskt. Alternativen var många, en liten invit, en tyst överenskommelse eller bara skit i ögat? Förvirringen blev åtminstone total. Fler ögonblickshändelser gick av stapeln igår. I en ögonblink blev Jennie t ex förkrossad, "Jag ser ut som ett marsvin, jag ser ut som ett jävla djur, jag ser ut som gubben i comhem-reklamen, jag kände mig som ett djur som blev trimmat". Jennie var alltså nyklippt. Hon blev inte nöjd utan snarare raka motsatsen, som en vilde öppnade och stängde hon skåpsluckorna i köket och vägrade därtill ta av sig sin mössa. Aj aj aj, inte bra! Identiteten sitter helt klart till stor del i håret, och i detta fall var håret putsväck och därav Jennies identitet, stackars Jennie! "Jag är en pojke". Ohh det hände en till ytterst obehaglig händelse igår, en händelse som kunde ha förstört vår familjelycka in a blink of an eye. Men det var faktiskt Skrutts fel. Jag och Lotus a k a Skrutt hade varit på upptäcksfärd i Nolhaga parken och sen handlat, jag släpper ut Skrutt från bilen som smyger bort till parkeringen och håller på att bli överkörd utav vår snygga granne. Jag ser hur jag i brutal desperation kastar mig efter honom och bannar honom "Skrutt nu var du jättedum". Jag tror inte han varken lyssnade eller förstod. Men dem där ögonblinkningarna är värda mer än vad man kan tro!

So this is Xmas and what have we done? Julveckan är till ända och det är ett helt år kvar till nästa, det är ganska bra faktiskt. Det har ju sannerligen varit en sådär sju dagar att lägga i insamlingsboken utav minnen värda att spara och skratta och le lite åt/med. Det blev ju t ex för att börja från början, även midvintersolstånd detta år (och som min finurliga kurskamrat uttryckte det: "en himla tur att vi inte ställer till med midvinterblot längre för det hade jag verkligen inte jag varit förberedd på"). Sen vill jag verkligen belysa alla dessa hemvändare som kommer och glittrar med snön, Sara t ex vilken himla tur att du bor i Herrljunga så du kommer hem till jul iaf för att inte tala om dem däringa blodsförvanterna som man själv vänder hem till och stöter i sin tur ihop med Gertrud. Inte konstigt att hon verkar så hemskt välbevandrad och klok om man har haft en sådär 86 år att på sig att fånga intryck på. För att inte tala om mötena med dem som vänt ryggen åt sitt hem och lämnat dem däringa som verkligen betyder, i hopp om något bättre och tryggare i ett vintrigt Sverige. Tänk att en sån oerhört köldslagen (vissa dagar iaf) vecka har kunnat för med sig så mkt värme, fy tusan! Vi i stadsskogen har för stunden därtill även blivit berikade med börstbesök, som om inte denna vecka har bjudit på tillräckligt med härligheter :) Bröderna bus (Anneli&Gunilla) har alltså varit här och glöggat och julmustat i vanlig anda, Me like. Julen var här och det kom, den såg och den segrade och nu har allt tomten gjort sig välförtjänt utav lite sömn precis som jag!

Hmm det här med tankar. Jag har en hejdundrandes massa tankar snurrandes igång i mitt huvud som jag tänker hade varit så underbart att förverkliga men sen när det väl kommer till kritan och det ska utföras rent praktiskt inser jag gång på gång hur jag tar mig vatten över huvudet/förfinar/lever mig bort ifrån verkligheten. Inser hur omöjligt det faktiskt är att förankra detta abstrakta i något konkret. Igen. Se bara nu i juletider, julen är ju till för att rå om varandra träffa nära och kära och bara ha det mysigt. Vem behöver dem där överdåniga julklapparna i allsin dar, där alla ska bräcka alla och nya världsrekord ska slås. Koppla av o njut istället, kan man inte ta det som det kommer och ta en god skinkmacka med den där sötstarka senap istället, det är jul för mig. Just så går tankarna, men sen inser jag till min förskräckelse att så är det bara jag tror att jag verkligheten är för mig men om jag skulle flytta det ett steg till och se mig sitta där vid julgranen utan några julklappar blänkandes på julgransmattan skulle jag inte tycka det alls vara så bra idé längre. Nej jag vet ju att jag är ju den som ögonen glänser mest ur när timmen börjar närma sig för julklappsutdelning och det var faktiskt första året som jag inte gick nuts och brutalt sliter av julklappspappret i all extas. Vem är det jag försöker lura? Ja och sen har vi ju den mer performativa tankeverkstaden, det här med äventyr i vardagen. Sånt gillar jag, som när jag satt i min lilla skrutt på väg hem på julafton och såg den vackra illusionen framför mig utav Jennie, Hanna och mig sittandes i termobyxor och reflexvästar, månen lyser och vi sippar på ett vällagrat rött vin. Vinden är frisk men allt annat än bitande. När jag väl är hemma famlar jag och faller ner på jorden igen, get real! snöblandat regn och svinkallt. Ingen gör sånt en dag som denna (möjligtvis Jennie). Ja eller när jag och Jennie ska ha en spadag med mys som slutar med en filmjölksansiktsmask med te och gurkor på ögonen, som kliar. Det var faktiskt inte så roligt...

Jag har tänkt lite på julen o så. Ja, och då insåg jag att då den dekorativa julstämningen lyser med sin frånvaro (för mig) måste vi jobba på känslan istället. Vara snälla emot varandra och sånt där. Därför Jennie, jag är beredd o gräva ner stridsyxan jag står här i Mjäldrunga och viftar som en tok med den vita flaggan. Vi har ju en bitterljuv kärlek till varandra men allt som oftast är den mer bitter än ljuv, och det är mest hennes fel faktiskt. Den här irriterande flugan som gömmer sig när man ska drämma till den och väsnas som en hel blåsorkester när man lagt sig te i sängen igen, det är Jennie. Jennie är den som lägger upp min långkalsongskläddabak som bakgrundsbild och sprutar schampoo i buttcracken på mig, tvingar mig sitta naken i myggstim. Tigger om stryk. Men som John Lennon och Yoko Ono sjunger "war is over" och jag tänkte verkligen på det idag Jennie, när du inte hade plockat ur diskmaskinen som du hade lovat men istället skickar ett sms med texten "Hej, förlåt för stökigheten jag lämnade efter mig men jag upptäckte en blodflod från mitt underliv så jag var tvungen att skura golvet istället, kan du tvätta min lakarn?" Vare sig det var en vit lögn nu lagom till jul eller inte så veknar jag, (du är sambon vi har fått för våra synder)kriget är över, nu är vi väl bara trevliga emot varandra över jul, plockar fram den sprudlande julkänslan istället. & du vet att du inte var julskinkan på julbordet enbart för du har störst röv utan även för att det blir ingen jul utan den.

Julen är stulen, det som är kvarlämnat i vår enkla boning är två adventsljusstakar, tre halvdöda julstjärnor och en borstad tomte med grön luva som stått framme sen september, det börjar bli svettigt nu! Jag har helt enkelt fått hitta egna öppningar till julstämning, besöka bekanta i Borgstena och Mjäldrunga för en dos glögg emellan åt, julbakat har jag gjort 4 ggr, 2 julbord och 1 julfest...Det som har väckt mest rabalder är dock inte avsaknaden utav julattaraljer utan huruvida man är tillåten att byta ut stearinljusen i adventsljusstaken. Hanna hävdar benhårt att det är emot alla principer och därav strängligen förbjudet medan jag som vanligt förespråkar den lite mildare och trevligare medelvägen. Jag ser liksom inget fel i att byta ut ett eller annat ljus under tidens lopp det är ju för tusan en hel månad det första ljuset ska stå pall. tycker det är lite oschysta regler faktiskt. Och sen tycker dem inte ens att jag ska sjunga den trad. visan "vinden susar i advent" vid ljuständningen, hallå kan vi ha ngn jul här, eller vad är det frågan om?

Nu när jag tänker på det så är dem orden jag. Glömska definieras ju faktiskt alldeles för ofta med något negativt. men då jag inser att jag då personligen skulle ligga förbaskat pyrt till om all glömska skulle vara av ondo får vi helt enkelt ta o omdefinera begreppets inbörd en smula, för är det inte så att egentligen är det bara en sådär 6 sammansatta bokstäver som har tillförskaffat sig en allmängiltig förklaring? Enbart en tankebubbla. Jag menar, jag om nån vet hur påfrestande det är att ha skallen under armen och påtvingat spring i benen bara för man innehar en oförmåga att hålla tanken koncentrerad på rätt saker och sätt, familjelyckan här i kollektivet har allt fått sig o annan onödig törn till följd.. Men om man istället tänker på vad för rent konkret det för med sig är det inte alls speciellt tråkigt alla gånger. Ja menar hu roligt är det inte egentligen när jag inser att jag har glömt av att det inte alls var där jag ställde min kundvagn o börjar fylla ngn annans vagn med varor för att sen tvingas att plocka ur dem? Eller skyndar mig till tåget men inser att jag glömt att sätta mig i bilen som ska transportera bort mig dit? Ett annat ex som bär på en mer praktisk karaktär är lyckan utav att tappa bort bankkortet, yes äntligen får jag tummen ur att beställa ett nytt och dessutom kommer jag nu under en tid framöver vara lite mer sparsam eftersom jag inte har ngra pengar att använda, det är ju jättebra! Sen tänker jag bara nu i helgen vad glad jag blev när Jennie hade glömt att bädda i rena lakarn i min säng (ja sånt ingår i hennes hyra trots att hon har förmånen att även få sova i garderoben), då fick jag ju äntligen sova med Hanna och skruttis, som jag har tjatat! Glömska i en glorifierad form kanske inte går hem hos alla... men förmågan att kunna glömma och gå vidare är inte det en dygd så säg?

...för att citera min lillebror (han sa även till mig häromdagen "det var skönt att du fixa till dig lite innan du kom till jobbet iaf"). Det går tydligen ngn form utav våg- en antilinavåg. Be mean to her and you will end up in heaven, se bara Jennie som sprutar stora summor och mängder schampoo i mina brallor. Var visst ett buttcrack som tittade fram påstådde hon men man är väl inte mer än människa allsin dar! Men den skammen som tydligast traskar omkring på torra land är nog trots allt den Hanna bär på idag (jaja även jag till viss del, som var passivt delaktig i det inträffade). Kl. slår 22.20 det är med andra ord i grevens tid att sänka ett par kalla eller i vårt fall en flarra rödtjut (i PET flaska, är man student så kan man inte låta en treliters BiB försummas på en fest utan mängden måste portioneras ut efter rekommenderat dagligt intag), i vilket fall så var det möjligtvis tiden som jagade oss till denna lilla fadäs. Häxblandning, utav rödvin, det är inte okej. En regel som har format mig och mina dryckesvanor knappa decenniet har gått i graven, men lika glad är jag för det! Julefesten blev ju en kanontillställning som dessvärre avslutades oerhört abrupt. Jag tror 3 ändå kan vara ett klokt klockslag att avrunda en fest vid om man ska snacka topplock, slå in 30513 chokladaskar och bli så förbannad att man sliter sitt hår för att låset till tvätthallsdörren frusit till is på jobbet dan efter. Tack ska du ha.

Det här med knäck... don't try it! Missödena får mig att fullständigt avguda dessa käcka tv-kockar som får för sig att göra det i direktsändning. Jag ville iaf bekanta mig med min snillrikhet och min micro. Ja! koka knäck i micron låter ju som gjort för succé, resulterade i en tredjegradens brännskada plus att knäcken bortskänktes till några kraftigt medtagna deltagare dagen innans VM i ölhävning, hej då knäck. Omgång nummer två avlöpte aningens bättre men dem tog ju för sjutton slut, hej då knäck Operation tre, uppkok uppkok nerkok på en spis och på ett golv. Sen stelnade det aldrig så jag fick glatt traska ut med kastrullen å hälla ut den, hej då knäck! Dessutom är det ju faktiskt ingen vits med knäck heller det finns ju mandlar till alla.

Att bo ihop med två systrar Gunnarsson och liten tibetan är en kamp, en ständig sådan. Survival of the fittest, djungelns lag- ätas eller äta, blodvite. Häromkvällen t ex: Jag tar sedvanligt fel tandborste, Hannas tandborste, men efter denna gång händer det inte igen. Det var en ond bråd hämnd i tandborsten den kvällen, det var som Hanna var förtingligad i tandborsten. Likt en stålborste rev den runt i truten på mig& blodet forsade utan pardon och jag överdriver inte. Jag tittade på tandborsten och den tittade på mig i sin gröna klädnad och sa med en stämma skrämmande lik Hannas "Skärp te dig för helvete, att jag alltid måste skada dig innan du ska fatta" precis som Hanna säger till mig dagligen. Ja fy sjutton, dem där tandborstarna är nyckfulla. Äganderättsproblematiken är ett återkommande tema i vår 67 kvadratmeters källarlägenhet men vi alla hanterar det inte på samma vis. "Lina håll käften på dig, jag hade inte satt på mig din ena socka om jag hade haft ett komplett par" (Jennies sätt att rättfärdiga sin strumpstöld). Vad har vi lärt oss utav detta? jo, jag är den stora förloraren jag klarar varken av att sno andras saker eller förebygga snatteri utav mina egna. Jag lever i en evig katt- och råtta-lek där jag uppenbarligen är osten, ohh tro mig det är inte lätt att vara en ost i denna galenskap. Men det innebär även att jag är den mest åtråvärda om man ska finurla lite på't. Det gillar jag!

En typisk onsdag som får mig att undra vad fan jag håller på med,stora frågor som "var är egentligen min plats i universum" dyker upp i virrevarret av tankar när jag står där på parkeringen med en avbruten vindrutetorkare i handen, eller när jag senare är på väg till mitt kurdiska/somaliska julbord å kopplingspedalen försvinner liksom ner, genom golvet ja det låter t om som den stackaren chippar efter några sista andetag o ger upp. Jag o Therese tittar på varandra o konstaterar "oj, vad hände där" eller slutligen på väg till träningen o min chaufför börjar vädra bränt gummi, vilket kommenteras: "det är nog ingen fara". Hur kunde jag födas med växelspaken mitt i handen? eller kanske mer hur kunde den inneboende empatin beträffande växelspakar totalt ha undgått mitt medvetande/samvete/vetande. Det är till och med så jag blir en gnutta förfärad över hur långt jag kan låta saker som dessa endast passera revy utan djupare reflektioner. Jag bryr mig helt enkelt inte så förfärligt mycket. Jag kunde väl åtminstone göra det som obligatoriskt tillfaller kvinnan, städa mitt hjärta invärtes. Det skulle ju åtminstone spegla min totala kvinnlighet och därav förlåta avsaknaden av min biliga mansådra. Men jag är uppenbarligen en total bilsucker. Jag kan iaf choklad och jag är faktiskt mycket gladare för det.

Jag vill bara göra ett kort förtydligande beträffande blandflingor-om att vara tillsammans, jag har nämligen en liten explikativ förklaring på lut. Jo, för ett namn är ju hemskt viktigt, särskilt ett bloggnamn (eller även ett bloggnamn)blandflingor?! Det slog mig hur nästintillt meninglöst det är med EN liten flinga (eller ja, även typ dem 10 sista söndersmulade flingorna jennie hade sparat i muslipaketet ikväll) när man vill käka sin kvällsvard bestående av just dessa fina flingor, hur faktiskt, rent krasst uttryckt obetydliga dem stackars små satarna är då i sin smulighet. vilket onekligen för oss vidare in på undertiteln "om att vara tillsammans" (och att inte vara tillsammans). Då flingorna däremot då dem är tillsammans&förenade i enad trupp är hur slagkraftiga somhelst. Viva la vida! Dock stannar vi inte här utan namnet har fler dimensioner, jag tänkte nämligen lite kort även att det är faktiskt just flingor som förenar mig och min Hanna o Jennie, det är liksom då vi är tillsammans som mest, till kvälls& det är även vid intagandet utav de små fröna man känner avsaknaden av tillsammansheten som mest. Slutligen vill jag bara tillägga att "bland" i blandflingor härrör till alla nötter,russin,m.m som döljs där i flingpåsen (som man givetvis vill norpa alla själv men Hanna slår en förebrående på fingrarna å säger stopp). Man vill alltså fånga guldklimparna i vardagen något jag även vill fånga på ett papper eller skärm så därför blev det blandflingor. Linas nötskal på ett ganska avskalat vis, tror det kommer att bli bra.