blandflingor

Det dåliga samvetet gnager i mig. Jag har ju för tusan undernärt min blogg i tre veckor. Men allting ha rju givetvis en naturlig förklaring, jag har ju exempelvis åkt flotte på Lidan och knutit bekantskap med en brasiliansk akrobat boende på Skara Sommarland som enbart talar engelska med en kompis i halvpage och skinnmagväska och stolt ägare utav namnet Manuel eller något liknande. Jag givetvis har ett par händelserika dagar även spenderats på Axvallas travcamping med grogg i kastrull och regndränkta skor och frossa i tre dagar senare. Men visst är det just precis så det ska vara. Men den aktivitet som oftast har styrt mina outgrundliga vägar är de där blåa bären fyllda utav antioxidanter. Ja jag har utvecklat en sådan oförklarlig mani beträffande dessa blåbär. Mina ögon har omvandlats till blåbärsmonitorer spm tjuter gällt när blåbären är i sikte. Idag inbillade jag mig(?!)att skruttjönsarna hade insett mitt kopiösa intresse och att deras förstenade position precis brevid ett kanon blåbärsställe var avsiktligt. De hade blivit blåbärs-sök-hundar, lyckan var total. Ända tills vi mötte Lagotton Harry i skogen och Skutti spöade upp honom och jag fick handlöst slänga iväg mina blåbär...

Sommarsnurr och sommarstress och uppenbarligen en sommarfrånvaro ifrån skriveri och bloggande. Vad händer egentligen? Sommaren har man ju för tusan inte ens sett skymten av den senaste tiden förövrigt. Jag förstår ingenting riktigt bra faktiskt. Idag till exempel så skulle jag på en jobbintervju för att säkra framtiden efter sommaren men det blev inte så. Nej, magen sa att det förmodligen inte skulle vara någon bra idé att jobba i Borås med ica-bankens försäkringsförsäljning. Jag var helt enkelt tvungen att ställa in och hoppas på att min mage hade rätt. Jag undrar givetvis om den talade sanning eller ifall den bara är full uatv hitte-på? Så snälla du berätta snart för jag blir yr utav mitt allmän-tillstånd för tillfället. Jag har liksom ingen in och utsida varken på min vardag eller verklighet. Jag tror så mycket och vill så mycket men främst så hoppas jag lever på hoppet och en nylagad lasagne med hemmaodlad oregano i. Den är jag hemskt nöjd över. Ska det kasnke till och emd bli lite körsbärstomater där ute på vår rangliga planta eller är de få gröna knortarna en teasing? Jag har dessutom klippt av mig håret helt och fullt och färgat det än mer blont. Ja skulle nog vilja kalla det strawberry blonde, och drömmer om tiden på Hawaii då alla intygade att färgen på mitt hår var just strawberry. Det tycker jag låter helt rätt och får en nostalgitripp till värme. Det regnar ju mycket nu och så.

Jag slet som ett djur. För att få se Bob Hansson IRL i Nolhaga parken och det gick. Hanna min vän tog givetvis det tunga ansvaret som jag lämnar efter mig inom äldrevården. Och där satt jag och Sara på en filt med jordgubbar på och log, lyssnade och kunde givetvis inte låta bli att fundera kring hur det skulle vara att ha en alldeles egen Bob. Han hade ju antagligen varit så där spontan, lättsam och fantastisk inom vårt hus fyra väggar också. Snurrat runt och bryggt kärleksdrycker och skrivit vacker poesi till bara mig och sen hade han ju säkert varit naken rätt ofta. För visst är han ett naturbarn. Lika naken som den där röven som jag möttes utav innan jag smet iväg till jobbet i söndags morse. (2,5 timmars sömn och en naken röv var förövrigt vad som min hjärna arbetade med resterande dag). Men Bob har inte hört av sig än, så Bob om du läser detta 0733640058. Det kommer bli bra. Du&Jag. Bland blomster, bortom. bakom och brevid där fann vi varandra. (Sådana saker kommer jag givetvis inte hålla på att skriva i våra kärleksbrev till varandra, nej nej nej snarare I love you tomorrow I love you tonight I love you in pyjamas but I love you more without. puss!)

Jag sitter i bilen efter frisörbesöket, (har numer kortare hår än någon gång tidigare och titulerar mig själv "det lilla gossebarnet alternativt en kvinna i en manskropp") och kommer till den där rondellen men jag bara kör runt och runt varv efter varv efter varv och hittar inte rätt väg ur den. Den där distinkta rösten som berättar för mig hur jag ska välja uppenbarade sig inte i mitt huvud. Det var jättejobbig, skulle jag kunna tänka mig för det var ju givetvis inte riktigt så. Givetvis tog jag den utfarten jag alltid tar i den rondellen. Men känslan, besluten och valen kvarstår. Jag kan bara inte bestämma mig hur jag ska göra, eller vad jag vill göra. "Vi är dömda till frihet" och det är förjäkligt :). Jag kanske bara skulle ha åkt och plockat upp den där snygga liftaren med brunt lockigt hår som Hanna rådde mig till att göra. Hivat in både karl och cykel i min blåa fara och kört. Men jag struntade i det för jag kunde inte riktigt bestämma mig...

I sällskapsresan ska det ju levereras ett paket. Stig Helmer är givetvis budbäraren och han är därtill fullkomligt ovetande om att han bär om kring på 10 000 tals kronor när han har paketet under armen. (ja alla kommer väl ihåg att den finurliga Magnus Härenstam har bytt ut ett antal knäckebrödskivor emot sedelbuntar. Jag förstod förövrigt att den där Härensatm var något utöver det vanliga redan när han var med i fem myror är fler än fyra elefanter...) Vad jag vill komma fram till är att ett liknande paket ligger på mitt rum. Visserligen saknar det båda stil och charm om man kikar på det rent exteriört men man har ju alltid fått höra att det är insidan som räknas. Med andra ord jag har kli i fingrarna och skulle helst av allt söka i genom kartongen innan jag vidarebefordrar den till dess rättmätiga ägare. Är det fel? Att göra det ja men att känna så. Det kan jag väl aldrig tro!

Att jag plockade upp Hanna och Skrutt i en rondell efter en vansinnesflykt från en älg är något som jag glatt delger mig utav. Hanna kommer instormande i bilen (jag hade förövrigt ingen aning om vad det var för en förtvivlad liten flicka med ett mjukisdjur (Skrutt) i famnen som stod och snörvlade i rondellen, förrän 10 sek innan dörren slets upp). Med brusten stämma pekar hon emot skogen och det enda orden som hon lyckas klämma fram är "där stod den jäveln". Något senare på kvällen föll alla pusselbitarna på plats och en älg hade alltså jagat herrskapet. Jagat dem till panik och mardrömmar denna kalla novemberkväll. Vad jag vill ha sagt med detta är att dem jäklarna kan vara nyckfulla och att man inte ska låta sig luras av deras storlek, dem är nämligen ännu större än vad dem ser ut att vara. Jag vad som mer kan tilläggas är att jag mycket väl förstår att det riggas upp älgsafarin, tyskar som vallfärdar för att se liknande bestar som anföll min familj. Att pappa däremot framställe Äjje Älg som en hyvens kille i sina sagor för oss som barn kan jag däremot inte riktigt förstå, ja Äjje räddade barn som gått vilse i skogen. Han tog med dem hem till frun Ejja och barnen Ella och Einar och bjöd på pannkakor. Vad detta falsk marknadsföring tro eller ville han påvisa älgens mångsidighet. Med risk för att låta råbarkad här tänkte jag bara avsluta detta inlägg med att älg med och inkokad i rödvin, serverad med spröda morötter, champinjoner och färsk potatis är nog trots allt den skepnad jag gillar älgen bäst i. Delicious, tack Elin!

Jag ligger och vrider och vänder mig, antar att Hanna i vanlig ordning skulle tillägga att jag dessutom luktar sån där söt gubbsvett som sticker i näsan. Ja den har väl ni alla någon gång känt? Jag för min del känner den mest hela dagarna och då är det inte min egna kroppsodör utan gamlingarna på ålderdomshemmet där jag jobbar denna heta sommar. Ja ibland har man t o m turen att även få avlägsna denna söta (dock mer stickande) doft i ett diarré -tillstånd. Jag kan inte påstå att det hör till de sysslorna jag gillar allra bäst men som den yrkeskvinna jag är träder jag in i en roll och kopplar bort rum och tid och lever i min egna fantasi. "Nu startar du den där andningen, du andas inte genom näsan utan genom munnen. och det hörs!" (Pinsamt) Fast innerst inne är jag lite stolt över att jag kan göra det, koppla bort det alltså. Jag börjar emellertid bli lite orolig, ja för de en bunt gubbar i kosymer som har bestämt att hela stället ska privatiseras och detta med Attendo Care i spetsen. Det jag tycker är beklämmande är att Attendo Care vill att man ska koppla bort, á la andning genom mun hela tiden. Dem vill att hela stället ska effektivseras till den höga grad att det bästa nog hade varit om det var maskiner undersköterskorna jobbade med och inte riktiga människor. Tanken kring var människas rätt till en värdig ålderdom verkar ha tappats i jakten på tusenlapparna. Jag är glad att jag kommer slippa jobba på en människoindustri men tänker på er som numera kommer att tituleras "kunder" (-vad sjutton, det låter ju som dem gamla är där på en shoppingtur). Suck. Snyft. Stön

Dagens ord: Misantrop, Misantropi innebär att man känner hat eller ett starkt avsky till det mänskliga släktet. Okej hade ingen aning förrän jag läste igenom min blogg och såg att jag hade skrivit misantroper istället för missöden. Vad fan är det muttrade jag för mig själv och utförde den klassiska googlesökningen. Aj aj aj det var ju inte riktigt vad jag hade för översättningen av det ordet... Men nu vet jag och även du, and we make the world a better place nu när vi har en sån outtömlig brunn utav kunskap, skönt :)

Ja jag har rymt till landet med en älsk under var arm (reds. anm. Lotus och Lilja givetvis). Ut till bushen, under stock och sten och grillat stora köttbitar med rökig sås till och jordgubbar till efterrätt. Det är ju rätt trevligt, och viktigt. Måltiden avnjöts visserligen hos mor och far men dem som ändå är än mer viktiga att komma ihåg kanske är ens mor och farföräldrar. "Lilla Lina det var minsann alltid gröt som skulle kokas till dig, var morgon och sen den där sylten du bara rörde i" Ja alltså den kommentaren har man ju hört ett par gånger man blir lika varm och leendes utav den var gång. Jag tänker lite såsom dem har tagit hand om mig kanske det är på sin plats att ge tillbaka lite. Och vad är inte mer dyrbart och fint att ge än sin tid? Ett besök med 7 sorters kakor i ett stort hus med heltäckningsmattor, det är besök hos mormor och morfar det. Med gröna anna koppar och väggbonaden "Dagens id är kvällens frid" ja klokheterna bara flödar fritt i rummet och det tycker jag känns lite trevligt för jag tror att jag personligen har tappat bort min. I allafall förnuftet och känslan - (på jobbet) Britta gav du [...] sina mediciner? - Nej det gjorde ju du nyss!. - Letar du efter muggar, det finns några i det andra dagrummet, eller vänta hittar jag på nu igen?. Sådana här vardagliga små missöden stöter jag samman med. ja detta skedde bara idag så en rejäl dos mormor och morfar, ja det kan nog komma väl till pass. (Please help me)

Förlåt jag har syndat, jag har brutit emot alla regler beträffande vett och etikett jag har fått den omtalade bägaren att rinna över och med största sannolikhet rågat det där måttet man absolut inte vill råga (och ja, Hanna ett rågat mått innebär att det är ett drygt mått, alltså lite mer än ett mått. Har varit en rad oklarheter beträffade det begreppet den senaste tiden). Jag har gått bakom Hannas rygg och och använt redskap man ska hålla sig ifrån från att använda om man inte kan klippa papper rakt ens en gång, nu har jag klippt Skrutt. Snett, vitt och brett åt alla håll. Jag har hört att om hundarna inte blir nöjda efter sin hårklippning så skäms dem, Skrutt började att luftjucka emot Lilja så jag trot åtminstone han blev nöjd, det är väl det viktigaste iaf. Och dessutom har jag varit tämligen hårt ansatt från Hannas håll "En effilieringssax, vad i hundan ska vi med en effileringssax för 180 kr till?" - den kostade bara 169 och dessutom säger du ju att du kan lägga hur mycket pengar som helst på Skruttis eller gäller det bara om det hamnar under 100 lappen?- Gjort är gjort och hår växer ju alltid ut igen, tänk på det när du ser Skrutt. Jag tycker han är fin!

Solbränd, skakad och smått berusad, just så ligger landet för tillfället. Senaste två dagar har avnjutits i fullkomlig lycka och ett idogt ölhävande. Inte det där ölhävandet utan sans och reson utan den där smakfulla sorten när man bara är lycklig utav att få ha sin plats på planeten. Ja det har varit fullkomligt fabulous "tänk att det krävs så lite lite för att känna så himla mycket". Jag och min Hanna kom exemeplvis precis hem rumlandes (cyklande oh ja!!) från en kväll med Euroshopper (?!) korvgrillning hos Linda och Sonny. För att inte tala om gårdagen som fylldes utav en Christer och en bukett rosor. Ja det är faktiskt sant han den lilla luringen hade köpt ett helt gäng med rosor till oss. Det var i 7:an senast Hanna fick rosor utav en kille, Rickard Palmén medan jag inte ens kan påminna mig om att det lilla underverket har skett överhuvudtaget. A small step for human but a big step for Hanna och Lina... Tack och jag tror inte riktigt han förstår hur glada vi blev.

Jag kan inte riktigt förstå ännu att Jennie inte kommer hem på ett tag. Det känns liksom som hon har tagit lite ledigt ifrån vårt kollektiv, valt att vila upp sig på okänd ort men alldeles strax kommer hon komma inrusande genom dörren och kasta sig in i kylskåpet "Ohh Herregud jag är så jäkla hungrig" så som det lilla matvraket alltid gör eller sicksacka till toaletten med knipande knän. Ja en gång när Jennie satt på bussen till Loo var den lilla rackaren tvungen att hoppa av för hon höll på att kissa ner sig. Dessa dagliga beteendemönster verkar det som jag är tvungen att klara mig utan och istället hålla tillgodo med meddelanden som "Tack, för att ni låter Christer nyttja min säng och inte en massa drägg", "Tack för ni kollar så att inte mina nya säng också surnar" (ja nu skulle denna surning bero på att Lilja har en förkärlek att uträtta sina behov i Jennies sovkorg) och "Jag hörde att dränkningen i Danmark gick bra kan du berätta allt, tack". Hon är uppenbarligen mycket trevligare och artigare via mail. Men lilla Jennie fattas oss... och jag försöker nog mest tänka på annat

El borgum utav happiness och stiliga karlar och billig booz. Ja livet fullkomligt lekte och härligheterna flödade som aldrig förr. Jag frågar mig varför flyttar man inte Danmark till Sverige? och sedan är jag så oerhört lättad, det danska testosoronet har givit mig hopp om att det motsatta könet faktiskt fortfarande bär på en hel del guldkorn. Det gäller bara att spana efter dem på rätt plats. Ja det var riktigt så att min värld vändes på rätt köl igen. Det tackar jag för! Men det bästa var ju trots allt besöket på tivolit, när var det sist liksom. EN hel dag på Karolinelund med spökslott, berg och dal banor, virvelvindar och sockervadd och oemotståndliga arbetande män så klart. En resa fylld utav glädje. TAck ska ni ha!

Nu ska vingarna prövas, nu ska Jennie flyga iväg ifrån oss. Familjen med stort F och oss med bara en massa L. Vi kommer sakna den lilla trollungen, jag det är faktiskt sant och speciellt jag. Eller kanske speciellt Hanna, tror hon oroar sig över hur hon kommer kunna hantera ett annalkande mig utan Jennie. En Jennie som brottar ner mig eller en Jennie som skrattar med oss med sitt tredje inslag utav genuinitet i vår treenighet. Lyckligvis ska den lilla fågelungen bara lämna boet en kort sekvens och återkommer redan i september, Thank God! Under tiden ska jag exempelvis fira sankte Hans imorgon i Ålborg. Olyckligtvis har jag glömt att införskaffa mig en dansk språkparlör, hur fasen ska detta gå! Jag återkommer med resultat i ett senare skede

Jag ser numera rosa och röda hjärtan överallt och längtar. Det är ju uppenbart att den stora bröllopsyran även har lämnat avtryck i min vardag och jag tänker en hel del på den stora kärleken och så. Idag tänkte jag exempelvis på vägen hem från floby hur jag skulle utforma mitt bröllopstal. Ja det är ju givetvis inte till mitt egna bröllop utan till Hannas bröllop för det är nog antagligen det enda talet jag kommer att hålla i hela mitt liv. "Kära Hanna, min bästa vän. Vår vänskap har inte alltid varit självskriven, jag var ju exemeplvis en sån som bar bricka i skolmatsalen och du den som tjuvrökte, vilket medförde en viss rädsla ifrån min sida" ( Efter detta stycke har jag lagt in tid för en kommenatar från Hanna som jag vet kommer lyda på följande vis "äh skärp dig, visst du var en tönt men jag var minsann alltid snäll!" ) Ja något liknande kommer jag inleda talet för att sedan gå in på parets fantastiska framtid de har att vänta sig i och med att jag har varit tvungen att lämna ifrån mig Hanna o.s.v, jag känner redan nu hur bra det kommer bli. Särskilt med tanke på att jag kommer ha tid att slipa på det ett par år innan det bröllopet bär av. Jag kommer antagligen försöka att bespara henne från de flesta pinsamheterna jag sitter inne på men en och annan rolig historia lär jag ju antagligen vara tvungen att dra, som t ex "jag tror att Hanna kommer att bli en ypperlig fru och sörja för er gemensamma boning med allt det som räknas in så som städning, tvättning, dammsugning...ahhh mat? hur fasen ska det gå. Skit i maten men eventuella barn som kommer bo hos er...hmm nja kanske inte det heller. Visst hon kommer ju älska era ungar men det kommer nog bli lite sisådär med hennes nattliga aktiviteter, exempelvis blöjbytning. Jag tänker bara på när lilla skruttjönsen första natten skiter inne och Hanna med sömndruckna ögon befaller Jennie "låt det va, vi tar det imorgon" Sen kommer jag antagligen runda av talet med ett fan ta dig om du slutar att höra av dig till mig, för jag älskar ju dig så!

Oh jag har gråtit. Bröllop och brudar klädda i vitt och allt det där. Fy tusan vad fint det var! Ja jag hade nämnligen förmånen att bevittna två bröllop denna helg, och vilka bröllop sen. Jag det ena har väl inte kunnat undgå någons blickar men bröllop nummer 1 ägde rum i Bråttensby och var utformat i en aningens mindre förpackning. Bruden skimrade och mina tårkanaler var fyllda till dess bristningsgräns. Bellissimo Bellisima och så lever dem lyckliga i alla sina dagar!

Jag har ätit bulldeg- kanske en hel bullsats eller åtminstone på tok för mycket för nu ligger jag i min säng och undrar hur jag nånsin kommer att kunna röra på mig igen. Varför kan inte det goda säga stopp slut ät mig och varför kan inte jag sluta stoppa sånt där explosionsmedel i magen? Dagens stora fråga med andra ord! Men för att vända på steken så kan det ju faktiskt vara det som är meningen med att man själv bakar de däringa bullarna. För vem tusan hade annars ställt sig och gjort ett sånt evighetsprojekt om det inte hade varit för den goda degen? För att kunna norpa ändarna med smörkräm och sen bli alldeles mjuk och spyfärdig? Och än bättre är det ju givetvis när lilla Jennie är den som ställer till med bullbageriet. Det är nämligen så att den rackaren ska ha bullfest här imorrn och dagen till ära har det 'ven införskaffats 70 kg kakor från bräckboden, dem där som typ har konstiga mönster o som ingen vill ha lite som trasdockorna faktiskt "lite trasiga och knasiga äter vi dem ändå". Mums!

Såhär kan en helt vanlig dag se ut om man har ett huvud under armen och alldeles för långt att transportera sig till platsen där objektet är glömt alternativ huvudlösheten ägde rum. Lina (jag med andra ord) spenderar en charmant afton i goda vänners lag, äter en bit mat och förbereder en bröllopsgåva till ett stundande bröllopet. Efter ett antal timmar socialisering kommer john blund och knackar på min port och jag tar mitt förnuft till fånga- jag lämnar festligheterna och beger mig hem till mina föräldrar, för att sova. Givetvis glömmer jag min mobil på besökt arena. Tusan vad förargligt! Ingen stor grej egentligen, jag skulle ju ändå träffa festfixaren dagen därpå, då vi ska spela en fotbollslandskamp, eller ja en fotbollsmatch iaf. Festfixaren (Tina) lovar att ta med sig mobilen till matchen dagen efter så jag susar hem till Alingsås efter avslutat arbetspass på bilisten. Hemma i ALingsås möter jag med förskräckelse en oerhört otrevlig överraskning. Väskan med fotbollsskor, benskydd och kläder har jag utav en oförklarlig anledning lastat av hemma hos mina föräldrar sådär 6 mil ifrån där kläderna faktiskt skulle vara tänkta att vara. Vad sjutton gör man då? Jag ska liksom spela fotbollsmatch men har varken, kläder eller utrustning eller en mobil att meddela detta lilla missöde med. Paniken börjar komma och jag börjar givetvis att svettas. Lyckligtvis slutar denna historia som många andra utav mina "glömma-saker-historier" bra, men när ska jag någonsin lära mig? Kan man inte få glömma att man är glömsk, kanske?

Det var minsann en trevlig tur vi fick där borta i den kungliga huvudstaden. Inte en droppe regn och shopping i stora lass "Vi kan väl utnämna detta till en shoppingresa och skita i all kultur?" Vi dedikerade därav vår tid till ett idogt flanerande på gator och torg, över asfalt och kullersten, ja nästan över bergstänkta berg fast tvärtom. Men även genom trånga gränder i de mer antika delarna utav staden, så lite kultur blev det allt ändå. Exempelvis tvingad jag Hanna att posera framför den beryktade och upptvättade Storkyrkan, "Jag hatar kort" (Barnunge)efter många sura miner slutade det med att jag stod framför kyrkan och posa iallafall, givetvis. Men den egentliga anledningen till besöket var ju Gertrud vår gammelfaster som är precis så som en gammelfaster ska vara, fast 20 år äldre än vad hennes fysik skvallrar om. "Jag sa till doktorn: B-vitaminer då? lite B12 kan jag väl få iaf, det kan man väl inte få för mycket av? Jag måste väl för sjutton ha några tabletter!" Denna 87-åriga dam innesitter en stor dos humor, kärlek och klokhet. Samtal som går rätt in i hjärtat själen och kroppen, det är sådana hon för, och jag och Hanna sitter med spända öron och bara lyssnar. "När rösten tystnar, då kan man börja sörja" och "Nej, ni är väl inte hungriga. Nu när jag har stått och lagat en tre-rätters. Ni har väl varit ute och ätit på stan era bönder". Fantastisk, det är Gertrud det. Vi gillar henne!

Hjärtklappning och adrenalinkick, en helt vanlig budgivning på Tradera- med bravur! Ja det är nämligen så att jag o lilla frugan sitter på tåget till nuevo estocolmo [Stockholm] med en biljett på fickan till det smått fashionabla priset 1 kr. "Fan vad trevligt det känns när man lyckas med en bra affär". Trots kort varsel hAR alla förberedelser för en lyckad tågfärd kunnats bockats av, då snackar vi korsord, bok, kaffe-i-termos, färdigbreddamackor med folie omkring sig och såna saker. Planerat och klart in i minsta detalj. I stcokholm väntar en 87-årig gammelfaster med brunchen framdukad, en rad shoppingturer och eventuellt, om andan skulle falla på, ett statshusbesök eller någon gammal kyrka eller ett museum. Det fina i kråksången att vi behöver liksom inte bestämma det i förväg utan vi kommer ta det lite som det kommer. Vi har ju för tusan inte ens en biljett hem, men vad gör det när solen skiner och sommarlovet har börjat.