blandflingor

Det dåliga samvetet gnager i mig. Jag har ju för tusan undernärt min blogg i tre veckor. Men allting ha rju givetvis en naturlig förklaring, jag har ju exempelvis åkt flotte på Lidan och knutit bekantskap med en brasiliansk akrobat boende på Skara Sommarland som enbart talar engelska med en kompis i halvpage och skinnmagväska och stolt ägare utav namnet Manuel eller något liknande. Jag givetvis har ett par händelserika dagar även spenderats på Axvallas travcamping med grogg i kastrull och regndränkta skor och frossa i tre dagar senare. Men visst är det just precis så det ska vara. Men den aktivitet som oftast har styrt mina outgrundliga vägar är de där blåa bären fyllda utav antioxidanter. Ja jag har utvecklat en sådan oförklarlig mani beträffande dessa blåbär. Mina ögon har omvandlats till blåbärsmonitorer spm tjuter gällt när blåbären är i sikte. Idag inbillade jag mig(?!)att skruttjönsarna hade insett mitt kopiösa intresse och att deras förstenade position precis brevid ett kanon blåbärsställe var avsiktligt. De hade blivit blåbärs-sök-hundar, lyckan var total. Ända tills vi mötte Lagotton Harry i skogen och Skutti spöade upp honom och jag fick handlöst slänga iväg mina blåbär...